Afghanska Maryam Mousapour föddes i Iran. Hennes familj hade flyttat dit redan år 1970 för att fly kriget. Maryam gick i skolan precis som de andra barnen i Iran. Först i gymnasiet insåg hon att hon var annorlunda än de andra, att hon var invandrare. Hon och en annan afghansk flicka blev mobbade. Maryam gifte sig när hon var 15 år, slutförde gymnasiet och flyttade lång bort från Teheran till sin mans hemtrakt. Inom några år fick hon två barn: en flicka och en pojke.
Familjen skulle säkert ha stannat i Iran, men sedan dog maken. Makens familj ville ha barnen, vilket är vanligt i den afghanska kulturen. Maryam ville emellertid ha barnen nära sig och låta dem växa upp i ett fredligt land, så hon sökte asyl i Finland. De kom till Finland som kvotflyktingar. Sonen var då sju år gammal och dottern var nio.
Det enda som Maryam kände till om Finland i förväg var att Nokias mobiler kommer härifrån. Under en informationsdag fick hon höra att det finns mycket skog och sjöar i Finland.
Finland var ett främmande land, hon kunde inte språket och visste ingenting om kulturen.
Det fick hon se med egna ögon våren 2011, då hon steg av flygplanet på flygplatsen i Tikkakoski i Jyväskylä. Hon blev förvånad över att luften var så frisk. På sina ställen fanns det fortfarande snö. Vädret påminde om vintern i Iran. Hon togs emot av en socialarbetare och en afghansk familj som kommit tidigare.
Maryam var rädd. Finland var ett främmande land, hon kunde inte språket och visste ingenting om kulturen. Skulle hon bli mobbad igen? Är finländare artiga?
Lägenheten var så tom att det ekade mellan väggarna. Det fanns tre madrasser, sängkläder och några kärl. Sonen frågade: ”Var är alla våra saker?” Han ville sova i sin egen säng.
Familjen hade inte något gemensamt språk med sina grannar. På gården framför flervåningshuset fanns en lekplats där Maryams barn gick och lekte. De lärde sig några finska ord, till exempel frasen ”minun nimeni on” (”jag heter”), av de andra barnen på gården. På hösten började de skolan.
Nästa vinter var en chock för Maryam. Hon visste inte hur man skulle klä sig i kylan och jeansen frös fast vid huden.
Via grundskolan till närvårdarutbildningen och arbetslivet
I början hjälper en socialhandledare och socialarbetare invandraren med att till exempel fylla i ansökningar och blanketter.
”Man måste bara lita på att allt går rätt till. Själv kan man ingenting. Man förstår inte vad tolken säger. Vad betyder FPA-kort och personbeteckning? Vad är bostadsbidrag? Vadå för utkomststöd?” beskriver Maryam.
Det var svårt för henne att förstå dessa begrepp eftersom det inte finns något bostadsbidrag eller utkomststöd i Iran. För första gången i sitt liv fick hon en personbeteckning.
Maryam var tvungen att lära sig ett och annat den hårda vägen, eftersom hon inte kände någon som skulle ha varit i samma situation och som skulle ha kunnat hjälpa henne.
”I Iran skilde man oss från iranierna genom olika identitetshandlingar. Här fick jag ett likadant FPA-kort som alla finländare har”, säger Maryam glatt. FPA-kortet är ett sjukförsäkringskort som behövs på apoteket och inom den privata hälso- och sjukvården.
Maryam var tvungen att lära sig ett och annat den hårda vägen, eftersom hon inte kände någon som skulle ha varit i samma situation och som skulle ha kunnat hjälpa henne. Därför förhöll hon sig först misstänksam till bland annat socialarbetarna.
”I Iran innebar socialarbetarna att något var allvarligt på tok. Jag trodde att de skulle ta barnen om jag berättade för dem om mina problem. Det var inte sant. Som ensamförsörjare fick jag mycket hjälp.”
Maryam gick genast på en kurs i finska och började sedan grundskolan för vuxna. Efter några år blev hon antagen till närvårdarutbildningen och blev färdig år 2017. Hon började arbeta nästan omedelbart. Hon har jobbat inom hemvården samt på servicehus och sjukhus.
Vänfamiljen introducerade Maryam i den finländska kulturen
Via invandrartjänsterna hittade man en finländsk vänfamilj, som Maryams familj under de första åren besökte en gång i månaden. ”Mormor” och ”morfar” hjälpte till med allt, till exempel att fylla i olika papper. De berättade om finländska seder och lärde tålmodigt ut språket. Under besöken hos dem har Maryam lärt sig allra mest om den finländska kulturen.
Jämställdheten var en överraskning. Maryam var förvånad över att morfar behandlade mormor så respektfullt och deltog i hushållsarbetet.
”Det kändes bra.”
”När vi nuförtiden besöker mormor och morfar diskuterar vi alltid vad som hänt i världen.”
Hos vänfamiljen lärde barnen sig att uppskatta läsning. Mormor eller morfar läste varje kväll en godnattsaga. De hade sparat sina egna barns leksaker, och morfar lekte med lego tillsammans med sonen. De brukade även spela Afrikas stjärna. På kvällarna satt alla länge vid bordet och diskuterade.
”I vår kultur äter man alltid tillsammans. Barnen ska respektera de vuxna och nia dem. Barnen kan vara rädda för sina föräldrar. Här lär barnen sig att uttrycka sina åsikter och man respekterar dem. Det är fint! När vi nuförtiden besöker mormor och morfar diskuterar vi alltid vad som hänt i världen.”
Hemlandet förblev främmande på grund av kriget
Maryam har funderat över sin identitet. Hon har aldrig sett sitt hemland, Afghanistan, men hennes föräldrar har berättat mycket om det för henne.
Maryams farfar hade en gård i Afghanistan, nära gränsen till Iran, där han odlade vattenmeloner, tomater och gurkor. Maryams far odlade blommor där. Föräldrarna förmedlade den afghanska mat- och klädkulturen till sin dotter.
”I Iran talar man persiska, men i familjen talade vi dari. De är olika dialekter av ett och samma språk. Trots att jag är född i Iran fick jag aldrig iranskt medborgarskap. Jag känner dock Iran mycket bättre än mitt hemland. Barnen har svårt att förstå detta. Jag har förklarat för dem att vi på grund av kriget inte kan bo i vårt eget land.”
Maryams far har nu återvänt till Afghanistan, hennes mor är allvarligt sjuk och bor i Tyskland. Maryam håller kontakt med sina släktingar via telefon och dator.
Språkstudierna kräver aktivt arbete – ”Man måste själv hitta den bästa metoden”
Det tog tre år för Maryam att integrera sig. Hon anser att en invandrare har integrerats när han eller hon har lärt sig språket, fått en studieplats eller jobb, lärt sig känna finländare och kan själv fylla i de papper som behövs.
”I början var jag rädd för att gå och tala med finländare. Jag började prata när jag var praktikant på ett apotek. Om man vill bo här ska man lära sig språket.”
Maryam tycker att det bästa sättet för dem att integrera sig har varit att gå i skolan.
Först uträttade Maryam ärenden på engelska och anlitade även en tolk några gånger. Barnen lärde sig finska på ett år. Dottern är nu 16 år och sonen är 14 år. Maryam tycker att det bästa sättet för dem att integrera sig har varit att gå i skolan.
Maryam rekommenderar att man aktivt lär sig språket: man kan till exempel läsa lättlästa nyheter med hjälp av en ordbok eller be en finländare förklara vad något betyder.
”Man måste själv hitta den bästa metoden. Nu förstår jag vartenda ord och hittar all information som jag behöver på FPA:s webbplats. Allt finns förklarat där. Även alla beslut som gäller en själv finns där.”
Maryam önskar att det skulle finnas fler kundrådgivare med invandrarbakgrund på FPA. Till exempel i Jyväskylä finns det för tillfället kundrådgivare som talar engelska och arabiska men inte dari, trots att det bor många afghaner i Jyväskylä. Maryam har hjälpt dem som frivillig.
”Många invandrare nickar trots att de inte förstår och frågar mig sedan i efterhand. De vill inte visa sin okunnighet. Jag har hjälpt dem eftersom jag av egen erfarenhet vet hur svårt det kan vara. Det är bättre att veta dessa saker från början.”
Därför ville Maryam delta i den första erfarenhetsexpertutbildningen som Jyväskylä stads integrationstjänster ordnade i somras.
En erfarenhetsexpert kan hjälpa till att integrera invandrare i Finland
Maryam tror att en erfarenhetsexpert kan hjälpa invandrare att integreras snabbare.
”Det är bra att lära sig att själv uträtta sina ärenden. Vid större problem ska man få hjälp, men man ska även själv ta ansvar. Allt behöver inte ges i ett färdigt paket. Det skulle vara bra om integrationshandledaren själv hade invandrarbakgrund. Då kunde han eller hon berätta om de kulturella skillnaderna. Erfarenhetsexperten kunde vara förmedlare mellan invandraren och tjänstemannen.”
Maryam har redan besökt till exempel integrationstjänsternas kvinnogrupp som erfarenhetsexpert.
”Jag berättade vilka tjänster jag hade använt och rättade till några missuppfattningar. Jag hoppas att även andra aktörer än integrationstjänsterna börjar anlita erfarenhetsexperter.”
Maryam har upplevt rasism och hennes barn har blivit mobbade, men först och främst är hon dock tacksam. Hon ska stanna i Finland, studera vidare och arbeta. Redan som ung drömde hon om att bli läkare. Nu känns drömmen inte längre omöjlig.
”Jag vill ge tillbaka något av det goda som jag själv har fått. Man ska ha mål i livet.”
Tips till invandrare om FPA:s tjänster
- I integrationsfasen finns det många ärenden som man ska sköta hos myndigheter. Det är bra att boka tid på FPA:s serviceställe. Det är möjligt att boka tid på de flesta av FPA:s serviceställen. Du kan boka tid via nätet, per telefon eller på FPA:s serviceställe.
- FPA bedömer om du behöver en tolk. Om du inte kan uträtta ärenden på finska, svenska eller engelska och om du inte har en bekant som skulle kunna hjälpa, kan FPA erbjuda gratis tolkningstjänst.
- Man ska boka en ny tid för tolkningstjänsten. Tolken är antingen en professionell tolk eller en anställd hos FPA som kan språket i fråga. De har tystnadsplikt, dvs. de får inte tala om dina personliga förhållanden med andra.
- Du kan även ta med en språkkunnig vän eller släkting när du besöker FPA. Han eller hon ska vara myndig. En minderårig bekant eller släkting eller ett barn kan aldrig användas som tolk.
- Du kan ge en annan person tillstånd att uträtta ärenden hos FPA för dig genom att underteckna en fullmakt. Utan fullmakt kan man inte sköta ärenden för en annan person.
- I FPA:s lättlästa broschyrer finns information om tjänsterna på lättläst finska.