Från köksfönstret på tionde våningen där Aune Kauppinen bor öppnar sig en präktig utsikt över ett höstligt Björneborg. Också damens liv, som förde henne från Norra Karelen till västkusten redan när hon var ung, har varit färgstarkt.
Aune föddes som det femte barnet i en småbrukarfamilj i Eno 1937 – samma år som Folkpensionsanstalten. Syskonskaran bestod av sammanlagt elva barn, som redan från unga år var tvungna att delta i sysslorna på gården. Aune hade i uppgift att se efter sina yngre syskon.
– Jag var bra på att göra lindor. För de yngre var jag mer som än en mamma än en syster, minns Aune.
Aune kom upp i skolåldern alldeles efter kriget, men mamman bad att Aune skulle få stanna hemma och sköta sin nyfödda lillebror ännu över vintern.
De barnbidrag som betalades ut för oss nio yngre barn var till stor hjälp för familjen.
Hemma gjorde man allt själv. Aune minns när barnbidragen började betalas ut 1948. Dessa var avsedda att täcka kostnaderna för barnen och lindra barnfamiljernas fattigdom.
– Min näst äldsta syster hann precis få det första barnbidraget. De barnbidrag som betalades ut för oss nio yngre barn var till stor hjälp för familjen.
Hembiträde och barnskötare på 1950-talet
Från barndomen minns Aune att man alltid hjälpte släktingar och grannar bara man kunde.
Som skolflicka flyttade Aune för några års tid till sin farbrors familj, som bodde på skolan, där farbrodern var gårdskarl och fastern städerska. Efter skolan skötte Aune familjens barn.
När mormodern blev allvarligt sjuk i början av 1950-talet sändes Aune för att ta plats som husmor på gården. Då hade hon nyss gått ut skriftskolan.
– Jobbet var tungt, men visst lärde jag mig att sköta sysslorna på gården, minns Aune.
När Aune fyllde 20 år förändrades livet.
När Aune fyllde 20 år förändrades livet. Storasystern hade flyttat till Raumo på andra sidan av Finland och bad Aune till sig. Både systern och en moster i Raumo var gravida och behövde en barnsköterska.
När Aune inte skötte sin systerson arbetade hon som köksbiträde på olika restauranger. Från det lokala handelsgillets restaurang rekryterades hon som kock till den på den tiden så populära restaurangen Peltolan baari i Raumo.
– Där tillredde jag syltor och kalkoner för frun trots att jag aldrig hade gjort sådant. Lyckligtvis har jag alltid varit skarpögd, säger Aune glatt.
Kärleken förde Aune från Raumo till Björneborg
Efter semestern i Eno sommaren 1959 satt Aune på tåget tillbaka till Raumo. I Parkano steg en ung man på tåget och satte sig bredvid Aune. Mannen steg av i Björneborg, men dök upp i Raumo redan en vecka senare.
Aune gifte sig med Yrjö året därpå. De hyrde en liten bostad i stadsdelen Vähärauma i Björneborg. Hösten 1961 föddes Anne Marita.
Staten hade delat ut moderskapsunderstöd redan i 23 år – först till mindre bemedlade föderskor och från och med 1949 till alla nyblivna mammor. Den unga familjen skulle också ha fått en moderskapsförpackning, men Aune tyckte att den var onödig.
– Vi hade så mycket babyartiklar som vi fått av min syster, min moster och min mans släktingar. Dessutom sydde jag kläder själv.
”I Anja-Riittas fall fyllde mammalådan ett verkligt behov.”
Vårt andra barn föddes tio år senare, 1971.
– Däremellan hade jag redan hunnit ge bort allt, eftersom det såg ut att inte bli fler barn. I Anja-Riittas fall fyllde mammalådan ett verkligt behov, kommer Aune ihåg.
Änkepensionen underlättade den unga änkans liv
Familjen köpte ett större egnahemshus i stadsdelen Uusikoivisto 1976, där de hann bo bara tre år innan Yrjö drabbades av hjärnblödning och avled.
Aune blev änka som 43-åring. Livet var tungt, och särskilt den yngre flickan hade svårt att acceptera pappans bortgång. Lyckligtvis var ekonomin så hyfsad att Aune och döttrarna kunde bo kvar i sitt hem.
– Själv fick jag änkepension och döttrarna barnpension, den yngre till och med länge. Också ersättningen ur grupplivförsäkringen på mannens arbetsplats hjälpte upp situationen.
Aune är ännu idag tacksam för de råd och den hjälp hon fick mitt i sorgen.
– Själv skulle jag inte ha förstått vilka förmåner jag hade rätt till.
Rehabilitering förbättrade arbetsförmågan
År 1970 började Aune arbeta som sjukhusbiträde på Antinkartano rehabiliteringscenter för utvecklingshämmade. Hennes hud tålde dock inte de tvättmedel som användes i städarbetet. Hon lyckades få en intern förflyttning till centrets syavdelning, där hon lärde sig yrket genom inlärning i arbetet.
I början av 1990-talet deltog Aune i tre veckors hälsofrämjande FPA-rehabilitering på Sjundeå välfärdscenter.
– Rehabiliteringen var avgörande för de sista arbetsåren.
”Jag var 62 år gammal och gick i pension i gott skick. Jag började sjunga i församlingens kör och syssla med porslinsmålning.”
Aune återupptog arbetet som sjukhusbiträde vid tekniska underhållet på Antinkartano. Arbetsredskapen hade utvecklats under årens lopp.
När Aune pensionerades 1999 började en ny livsfas.
– Jag var 62 år gammal och gick i pension i gott skick. Jag började sjunga i församlingens kör och syssla med porslinsmålning.
Pensionsdagar i en centrumtrea
Aune gifte om sig i mitten av 1980-talet. Lyckan varade i mindre än ett år tills hennes andra make, Eino, avled i en plötslig sjukdomsattack.
År 1991 träffade Aune sin tredje man, Unto, som var sjukpensionerad och som hade jobbat som målare, fått lungcancer och återhämtat sig. Aune och Unto kunde nu njuta av sina gemensamma pensionsdagar.
År 2005 flyttade paret till en trerummare i ett höghus i Björneborgs centrum. När Unto avled för fyra år sedan, var Aune glad över att kunna bo kvar i det gemensamma hemmet.
– Bostaden är stor för en ensamstående, men tack vare bostadsbidraget och pensionen klarar jag mig, konstaterar Aune i sitt vackert renoverade kök.
”Lyckligtvis har dagens unga så många möjligheter”
För Aune är döttrarna och de fem barnbarnen mycket kära trots att de bor på annat håll.
– Det yngsta barnbarnet gör värnplikten och det äldsta är diplomingenjör. Lyckligtvis har dagens unga så många möjligheter. Mina egna barn studerade med hjälp av studielån – den ena till tandläkare och den andra till sjukskötare. Själv fick jag nöja mig med inlärning i arbetet, säger Aune med ett litet skratt.
Aune deltar alltjämt i församlingens evenemang och träffar vänner. Husets syförening träffas varannan vecka.
– Livet har lärt mig att man ska ta hand om varandra. Så länge de egna benen ännu bär, hjälper man dem som åldern tynger mer, konstaterar Aune.
