Tills vidare har ingen uppfunnit en maskin som monterar golv- eller väggplattor. Som plattsättare är man ofta tvungen att sitta på huk på golvet, och friska knän hör därför till plattsättarnas viktigaste arbetsverktyg. Joensuubon Miro Väisänens arbetsverktyg började krångla för några år sedan. Hans högra knä blev svullet och började värka.
”I början förstod jag inte att det kunde vara fråga om något allvarligt. När värken blev allt värre uppsökte jag läkare, men de hittade inte roten till problemet. Ibland fick jag en känsla av att de inte tog min smärta på allvar. Först när knäet började svullna upp gav de mig kortison och andra mediciner. Jag hann pröva på en hel massa olika smärtgeler och konster.”
Miro var periodvis på jobb, periodvis sjukledig och permitterad. Till sist gick det inte längre att arbeta på knä på grund av smärtan. I februari 2021 blev han sjukledig, och den sjukledigheten varade länge. Försäkringsbolaget betalade ut ersättning på grund av misstänkt yrkessjukdom.
Därefter blev allting ”helt huvudlöst”, som Miro själv uttrycker det.
Avslag på ansökan om sjukdagpenning ledde till att Miro måste sälja bilen och annan egendom
Miro ansökte om sjukdagpenning från FPA, men fick avslag på sin ansökan. Enligt utlåtandet klarade Miro skäligen av att utföra sitt arbete. Utlåtandet byggde på de tidigare läkarnas synnerligen varierande synpunkter om vad smärtan beror på och hur den kan lindras.
Arbetspensionsanstalten godkände i sin tur inte hans ansökan om rehabiliteringsstöd och yrkesinriktad rehabilitering, eftersom ingen risk för arbetsoförmåga ansågs finnas i hans fall.
Plötsligt hade Miro ingen inkomst överhuvudtaget. Tack och lov hade hans fru ett jobb. För att kunna betala för boende, mat och räkningar blev de tvungna att sälja sin bil och en del annan egendom.
”Vi beslöt oss för att sälja allt möjligt, bland annat biljardbordet. Jag hade aldrig trott att jag kunde falla så här djupt. Det kändes som om ingen kunde hjälpa mig. Jag kände mig helt övergiven.”
Miro gissar att om han hade talat med en läkare om sina känslor skulle han ha fått diagnosen depression.
”Det kändes hopplöst. En gång när jag besökte FPA-kontoret frågade jag desperat om jag borde ta med mig mina små flickor dit för att de ska få mat eller vad jag riktigt ska börja göra.”
Men Miro kämpade på och tog slutligen saken i egna händer. Han letade upp en läkare som är specialiserad just på knäproblem och bokade med egna pengar ett läkarbesök. Det kom fram att hans smärtor berodde på broskskador och på att knäskålen inte satt rätt. En operation började planeras. Han beslöt sig också för att utbilda sig till byggmästare.
Ett team för stöd för arbetsförmågan ingrep i situationen
När sjukledigheten tog slut på hösten anmälde Miro sig som arbetssökande. Eftersom hans anställningsförhållande fortfarande var i kraft och han inte hade fått sjukdagpenning, hade han inte heller rätt till arbetslöshetsförmåner. En anställd på arbets- och näringsbyrån som diskuterade med Miro insåg att det var fråga om ett exceptionellt fall och kontaktade arbetskraftskoordinator Sanna Ikonen-Kontturi, som jobbade på samma kontor. Ikonen-Kontturis arbete går ut på att hjälpa kunder med partiell arbetsförmåga och att utbilda andra anställda till att uppmärksamma specialfall.
”Miro hade fallit mellan stolarna. Inte på grund av vad han gjort, utan på grund av vårt system som dessvärre inte alltid fungerar prickfritt. Ibland kan det tyvärr gå så att ingen förstår att ingripa i ett tillräckligt tidigt skede för att hjälpa en person som hamnat i en så exceptionell situation som denna”, säger Ikonen-Kontturi.
Ikonen-Kontturi deltar i arbets- och näringsministeriets program för arbetsförmåga som bygger på ett tätt samarbete med ett pilotprojekt som bedrivs av samkommunen för sjukvårds- och socialtjänster i Norra Karelen, Siun sote. Syftet med pilotprojektet är att lotsa partiellt arbetsföra och svårsysselsatta personer in i arbetslivet. Drivmotorn i projektet utgörs av ett mångprofessionellt team för stöd för arbetsförmågan, som består av representanter för social-, hälsovårds- och sysselsättningstjänsterna samt FPA.
”Partiell arbetsförmåga är en aspekt som inte nödvändigtvis alltid noteras i samband med det första besöket på arbets- och näringsbyrån. Att ställa frågor om kundernas hälsotillstånd är nytt för både oss och dem.”
Ikonen-Kontturi bokade in ett möte med Miro och Riitta Timonen, som ingår i teamet för stöd för arbetsförmågan i egenskap av projektanställd vid FPA. Timonen har en lång karriär vid FPA bakom sig och hon redan i många år samarbetat med social- och hälsovårdstjänsterna och sysselsättningstjänsterna. Före det program för arbetsförmågan som regeringen lanserat och de nya projekt som det har gett upphov till samarbetade man i så kallade tvärsektoriella grupper.
”Jag gör ganska långt samma jobb på FPA som Sanna gör. Vi fattade genast att den här killen har en enormt stark arbetsvilja. Men han hade hamnat i en mardrömssituation. Jag vill påstå att 99 procent av alla som hamnar i en återvändsgränd på det där sättet blir helt lamslagna. Vi insåg att en lämplig lösning för honom skulle vara yrkesinriktad rehabilitering och rehabiliteringspenning för unga, som FPA beviljar för att främja sysselsättningen.”
Nu började saker och ting gå undan, eftersom Miro hade åldern på sin sida: personer under 30 år kan ansöka om rehabilitering utan läkarutlåtande och ansökningsblanketter i pappersform. Miro berättade att han var intresserad av kontrollarbete och byggnadstillsyn, men att han upplevde att det var omöjligt att byta arbetsuppgifter på grund av att han fått nekande beslut från arbetspensionsanstalten och försäkringsbolaget.
”Jag sade till Miro att plattsättararbete inte ens var ett alternativ längre. Jag gjorde ansökningarna genast, och även beslutet om rehabiliteringspenning fattades meddetsamma.”
Miro överraskade sin individuella coach
Miro påbörjade sin rehabilitering hos en extern serviceproducent. Också Hannele Myllylahti, som arbetar som individuell coach och teamansvarig vid Honkalampi-säätiön Kaski Valmennus, märkte genast när hon träffade Miro att det här inte var fråga om någon vanlig klient.
”Miro hann kontakta mig innan jag kom mig för att kontakta honom. Jag minns att jag tänkte att den här killen minsann har goda möjligheter att komma tillbaka till arbetslivet. I början fick jag rentav bromsa upp honom lite. Han höll ju trots allt fortfarande på att återhämta sig efter en knäoperation.”
Miro kände sig lättad över att ha en tryggad inkomst och föreslog att han kunde delta i arbetsprövning på sin egen arbetsplats i Heikkinen Yhtiöt tre dagar i veckan. Det gick arbetsgivaren med på. Han fick arbeta som medhjälpare till en arbetsplatsmästare och som lagerarbetare, och han hade också städuppgifter. Under träffarna med Myllylahti gick han igenom hur han mådde och vad han kände.
”Det är väl inte direkt sådant arbete jag skulle vilja göra i framtiden, men efter att ha varit ur spel en längre tid kändes det bra att få göra något annat än att stirra på väggarna därhemma. De förstod ju nog på Heikkinen att jag inte var i skick så jag förväntades till exempel inte klara av att släpa tunga säckar upp till sjätte våningen”, berättar Miro.
En dag ringde Miro upp Myllylahti från arbetsplatsen. Han frågade om hon hade möjlighet att komma dit.
”Jag tänkte för mig själv att nu hade det nog hänt något tråkigt, så jag lovade komma på ett snabbt besök”, berättar Myllylahti.
Miro blev chockerad när han blev nekad både sjukdagpenning och rehabiliteringsstöd. ”Jag kände mig totalt övergiven.”
Tack vare teamet för stöd för arbetsförmågan uppmärksammades Miros situation. Han fick delta i arbetsprövning på sin egen arbetsplats.
När hon kom fram väntade dock en annan överraskning. Den arbetsledare som Miro hade assisterat hade sagt upp sig, och Heikkinen Yhtiöt ville anställa Miro i stället.
Personer som inte får sina behov mötta återkommer som klienter – och ofta i sämre skick
Anställningsförhållandet fortsatte som yrkesinriktad rehabilitering. Rehabiliteringspenningen betalades till arbetsgivaren, och arbetsgivaren betalade i sin tur lön för rehabiliteringsperioden till Miro. Efter rehabiliteringen har Miro fortsatt sitt arbete som en normalt avlönad anställd.
”Det här var en otroligt fin och stärkande framgångssaga”, säger en glad Ikonen-Kontturi efter rehabiliteringsperioden. Den kunde dock ha slutat på ett helt annat sätt. Under vägen skedde flera lyckliga sammanträffanden: utan programmet för arbetsförmåga och teamet för stöd för arbetsförmågan hade Miros tuffa situation kunnat pågå en längre tid.
I Miros fall var det av stor betydelse, kanske rentav avgörande, att hans inkomst tryggades med hjälp av rehabiliteringspenningen. Riitta Timonen vill påminna om att utdragna inkomstproblem och känslan av hopplöshet får konsekvenser.
”Det händer tyvärr oftare än vad det borde att personer vars behov man inte genuint hinner tillgodose återkommer som klienter om fem år, och då är problemen redan stora. De kan ha blivit bittra, och de kan ha fått både psykiska problem och missbruksproblem.
Nätverkssamarbete kräver resurser, men sparar pengar
Timonen och Ikonen-Kontturi önskar att lågtröskelkontakten mellan myndigheterna och möjligheten att konsultera varandra ska bli en bestående modell.
”För att kunderna ska lita på oss måste vi tydligt kunna förklara vilka möjligheter de har i en svår situation. Och uttryckligen tillsammans, inte så att varje myndighet talar sin yrkesjargong. Om kunden till exempel får avslag på sin ansökan om sjukdagpenning får man inte bara låta saken bero och skicka den vidare till följande aktör, utan myndigheterna borde genast tillsammans planera följande steg. Det gäller att tänka utanför sia egna ramar”, menar Timonen.
För Miro hjälpte det att i svåra stunder tänka på att han måste orka kämpa vidare för barnens skull.
”Jag kunde helt enkelt inte ge upp. Innan man får avslag på sin ansökan om sjukdagpenning borde man alltid ha möjlighet att få prata ordentligt om saken med någon ansikte mot ansikte”, önskar Miro.
Timonen och Ikonen-Kontturi instämmer. De anser att nätverkssamarbetet borde regleras i lag.
”Utifrån sett kan det se ut som att nätverksmötena kräver resurser. Men faktum är att när alla uppgifter om kunden som finns inom socialvården och hälso- och sjukvården samt vid arbets- och näringsbyrån och FPA är enhetliga och en gemensam plan görs upp resulterar det i inbesparingar, jämfört med om alla arbetar solo”, konstaterar Timonen.
Nu ser Miros framtid ljus ut. Han fortsätter med sina uppgifter som arbetsledare och studerar vid sidan av arbetet till byggmästare. Småningom får familjens hundar också njuta av längre promenader allteftersom husses knä blir starkare.
Siun sotes program för arbetsförmåga 2020–2022
- servicestigarna för partiellt arbetsföra klienter i Norra Karelen förtydligas och förenhetligas
- kompetensen hos de yrkespersoner som möter dem stärks
- de anställda i olika organisationer arbetar tillsammans för klientens bästa
- klienternas åsiker hörs och deras möjligheter att påverka spelar en viktig roll
Text Satu Mustonen
Bilder och video Ilkka Koski
