”Jag och barnen – som tre musketörer”

Självstående mamma: Ett eget barn var en dröm som gick i uppfyllelse

När hon var yngre tänkte Tytti Pelkonen, 43, från Kotka, att hon ville ha tre eller fyra barn. Åren gick och de partner som Tytti hade förhållanden med var inte villiga att bilda familj. När Tytti fyllde 38 år hade hon fattat sitt beslut: hon ville ha ett barn, även om hon var ensamstående.

“Jag kontaktade en privat fertilitetsklinik. Beslutet att skaffa barn självstående var ett resultat av moget övervägande, eftersom jag hade ett starkt stödnätverk bakom mig. Som tur var gav behandlingen snabbt resultat – jag var gravid efter den tredje inseminationen i en naturlig cykel.”

När det gnyende knytet sedan lades i Tyttis armar kände hon att hennes dröm hade gått i uppfyllelse.

“Jag fick en frisk dotter. Hon fyller snart tre år och vi två är en sammansvetsad liten familj.”

Tytti hade förberett sig på att spädbarnsåret skulle bli tufft för en självstående mamma. Trots det var det överraskande hur krävande det sist och slutligen var att ta hand om barnet med allt vad det innebar.

“Lyckligtvis var min mamma hos mig de första fem veckorna för att hjälpa till. Hon var till stor hjälp, utan min mamma hade jag säkert blivit utled på amning, nappflaskor och dålig sömn. Barnets gråt och gnäll krävde sin tribut, även om min dotter inte var ett kolikbarn.”

Tytti började gå på babyklubb med sitt barn för att träffa andra mammor. Tytti var den enda ensamstående mamman i gruppen, och ibland fick hon en konstig känsla när hon lyssnade på de andras berättelser.

“Ett par gånger tänkte jag på hur annorlunda vardagen skulle vara om det fanns en annan person bredvid som delade ansvar och hushållsarbete. På sociala medier finns det visserligen ett par diskussionsgrupper för oss självstående mammor, där jag har fått mycket stöd, råd och användbara tips. Av en slump träffade jag en annan självstående mamma och sedan dess har vi blivit goda vänner.”

Som den mest värdefulla hjälpen som samhället erbjuder lyfter Tytti fram familjeservicen i sin tidigare hemkommun Grankulla, där en familjearbetare kom hem till Tytti och skötte hennes barn i spädbarnsstadiet.

“Hon kom hem till mig två gånger i veckan och tog hand om min dotter tre timmar i taget. Vanligtvis gick de på en promenad och jag kunde ta en tupplur eller gå och handla eller sitta på kaféet. Den egentid som familjearbetaren erbjöd var ett livsviktigt andningshål för mig.”

Det ekonomiska stöd som FPA erbjuder ensamstående föräldrar hade också en avgörande betydelse. Tytti fick tillgång till motsvarande föräldraledighet för två föräldrar, förhöjt barnbidrag, fullt underhållsstöd och allmänt bostadsbidrag under vårdledigheten.

“En självstående mamma skulle vara i en mycket ojämlik ställning jämfört med andra familjer om ensamstående föräldrar inte stöddes på detta sätt. Ett varmt tack till samhället för det.”

Frånskild mamma: ”Jag har tagit mig upp ur många besvärliga sitsar”

En fullständig chock! Så beskriver Heidi Hulkkonen, 47, från S:t Michel, sin skilsmässa, då hennes make lämnade henne helt oväntat för ett par år sedan. Heidi blev ensam med två barn som då var 10 och 11 år.

“Bakom skilsmässan låg säkert mina egna svåra sjukdomar som belastade familjens vardag. Jag har det sällsynta Ehlers-Danlos-syndromet, dessutom har jag en nervrotsskada samt depression och ångestsyndrom.”

“Vi borde egentligen ha flyttat till en billigare bostad, men jag ville inte dra upp barnen med rötterna och tvinga dem att byta skola. Vi klarar oss på något sätt med min pension och de nuvarande förhöjda stöden för ensamstående föräldrar. Jag är glad över att jag inte behövde kämpa om stöden med myndigheterna och att FPA:s stödbeslut kom snabbt.”

Heidi säger att hon har ”ganska god resiliens” att klara av även tuffa motgångar i vardagen. Hon säger att hon har tagit sig upp ur många besvärliga sitsar under sitt liv, och det har stärkt hennes tro på att hon klarar sig även i belastande livssituationer.

“Jag har framför allt haft hjälp av min egen mamma, som är min starka stöttepelare. Om jag är en flummare, så är min mamma en Excel-människa. Efter skilsmässan tog hon över situationen och uppmanade mig att ordna det som behövdes. Mitt i chocken var det viktigt att det fanns någon som gav en knuff i rätt riktning.”

Det hjälpte också att Heidi fick prata med goda vänner. Förutom vännerna fick hon hjälp av tredje sektorn, som ordnade skilsmässokaffe där hon kunde prata med andra i samma situation varannan vecka, ett par timmar i taget.

“Det var terapeutiskt att märka att jag inte var ensam. Det fanns också andra som kämpade med liknande känslor.”

Den fjärde medlemmen i Heidis familj är hunden Elsa. Den vänliga labrador retrievern fungerar som terapihund i ett boende avsett för personer som deltar i psykiatrisk rehabilitering för missbrukare.

“Jag är utbildad närvårdare och även om jag bara hann arbeta inom mitt område i fem år innan jag insjuknade, har jag fortfarande en sjuksköterskas själ. Jag vill hjälpa andra. En gång i veckan leder vi en grupp tillsammans med Elsa där vi pratar, spelar brädspel, lyssnar på musik och promenerar med Elsa.”

Elsa går runt bland deltagarna för att bli klappad eller ligger på golvet och tittar på vad som händer i gruppen. Heidi älskar att se hur mycket glädje och gott humör en hund kan ge människor.

“Vi besöker också en annan, liknande plats för att utföra frivilligarbete. Den här typen av verksamhet ger mitt liv också väldigt mycket mening.”

Mamma som blivit änka: ”Det var svårt för barnen att förlora sin pappa”

Barnen, sin egen mamma och fyra goda vänner. Utan dem hade Katja Harju, 51, från Ilmajoki, inte orkat när hon blev änka sommaren 2021. Katjas make insjuknade i aggressiv cancer samma vår och dog bara några månader efter att ha insjuknat.

“De första ett och ett halvt åren efter min mans död var jag som i en dimma, jag minns egentligen inget från den tiden. Våra barn var 12 och 16 år när deras pappa dog och det var svårt för dem att förlora sin pappa. Samtidigt skulle vardagen fortsätta. Jag körde barnen till deras hobbyer och försökte sköta familjevardagen ensam”, berättar hon.

Mitt i sorgen blev Katja (på bilden nedan) ansvarig för makens transportföretag och dess åtta arbetstagare. Katja hade tre månader på sig att utbilda sig till godstrafikföretagare för att behålla företagets trafiktillstånd.

Transportföretagets avveckling och tunga arvsskatter belastade Katjas ekonomiska situation kraftigt. Hon var tvungen att ta personliga skulder för att klara av betalningsbördan.

“Jag har blivit tvungen att vända på varje cent, för tidvis var jag arbetslös. Jag ansökte också om grundläggande utkomststöd, men min ansökan avslogs.”

Ljuset syns dock nu i slutet av tunneln, när Katja i början av året började arbeta inom sitt eget område igen.

“Jag lämnade min arbetsplats inom optikbranschen när jag tog över företaget. Nu fick jag lyckligtvis ett jobb. Min skuldbörda är fortfarande stor, men jag kommer att få skuldsanering. Även efterlevandepensionen och barnpensionen som mitt yngre barn får hjälper med de vardagliga utgifter som uppstår till följd av löpande kostnader.”

Katjas mamma dog för ett par år sedan – det var ännu en tung förlust för henne. Hon har fått stöd av sina vänner, som enligt Katja ”drar, bogserar och knuffar” när kamelens rygg har varit på väg att knäckas.

“Min syster har också varit ett stort stöd, liksom mina duktiga barn. Jag och barnen är som tre musketörer – tillsammans klarar vi av vad som helst. Vi är alla envisa österbottningar som inte ger upp så lätt.

Om Katja fick önska sig något av samhället skulle det vara ett stödhäfte för efterlevande. Häftet skulle innehålla den efterlevandes alla skyldigheter och förmåner, men också många olika tips om allt från hur man avslutar ett S-förmånskort till hur försäkringarna överförs till partnerns namn.

“Det är verkligen svårt att kämpa med dessa frågor till exempel med skattemyndigheten eller den privata sektorn, när man inte ens vet vad olika aktörer förväntar sig av den efterlevande. Om någon skulle sätta ihop ett sådant häfte skulle det vara guld värt för en efterlevande.”