“Känslorna av sorg kommer när de kommer. De dyker upp av sig självt och utan planering, eftersom det har varit svårt att ordna separat utrymme för sorgearbetet.”
Så säger änkan Laura Saari, 38, som förlorade sin man på grund av en allvarlig sjukdom i augusti 2023. Saari blev ensam med ett tvåårigt barn, och sedan makens död har hon haft enormt mycket att göra.
“Jag har blivit tvungen att sköta pengar och hushåll och driva familjelivet som ensamstående förälder. Det har varit svårt att göra plats för sorgen. Sorgen har funnits vid sidan om, eftersom man som arbetande förälder till ett litet barn inte kan pausa vardagen, ännu mindre stoppa den på känslomässiga villkor. Som tur är har det funnits människor runt omkring som har stöttat och hjälpt”, säger Laura.
Diagnosen kom en månad efter förlossningen
Exakt två år före Lauras makes död levde familjen Saari ett hektiskt liv som storfamilj. Laura och hennes make hade fått ett barn i juli 2021 och under hälften av veckan bodde makens tre barn från ett tidigare äktenskap hos familjen.
“Vi var alltså två vuxna, tre äldre barn och en baby. Bara en månad efter att vår baby föddes fick min man diagnosen som kom som en blixt från en klar himmel: en utbredd cancer som inte längre kunde botas med behandling.”
Då började en tid av anpassning och förberedelser inför döden.
“För min man var det viktigt att mina och barnens ärenden skulle ordnas i god tid. Listan över saker att ta hand om blev otroligt lång. Men vi visste att det fortfarande fanns tid, och vi fick också två år tillsammans. Det underlättade särskilt för min make att han kunde göra något konkret för oss – för honom var det som en sista vilja.”
Barnet förstår att hon har förlorat sin pappa först när hon blir äldre
Enligt Laura bestämdes partnerns sista levnadsår av sjukhusresor. Laura och babyn var med på varje besök.
“Än idag, trots att pappa snart har varit borta i ett och ett halvt år, frågar min dotter när vi ska till sjukhuset igen. Sjukhuset blev på sätt och vis hennes andra hem. Döden förstår hon förstås inte, och jag tror att det är ett ämne som kommer att göra sig starkare påmint när hon blir äldre.”
Enligt Laura förenklades familjens vardag på sätt och vis efter mannens död. De tre barnen från makens tidigare äktenskap övergick permanent till sin mammas vård, och Laura kunde fokusera på att sköta kärnfamiljens ärenden.
“Det fanns gott om saker som skulle ordnas! Trots att vi hade tagit hand om många saker medan min man levde, var det en överraskning hur mycket som blivit ogjort. Det var till exempel besvärligt att flytta över försäkringar som var i min mans namn till mitt namn.”
Laura önskar därför en förändring i den enorma pappersrumban: att man skulle ha förståelse för den tunga börda som den efterlevande får bära och på något sätt underlätta den byråkratiska bördan som vilar på hennes axlar.
“Det är mycket ansträngande att gång på gång uträtta ärenden till exempel med skattemyndigheten och bli tvungen att alltid förklara samma sak för en ny tjänsteman. Finns det verkligen inte ett enklare sätt att hantera dessa ärenden? Jag undrar ibland hur det går för de anhöriga som inte orkar uträtta ärenden med myndigheterna på grund av sin sorg.”
Sörjande kan få en viss hjälp av guiden När en närstående avlider i Suomi.fi-tjänsten.
Vardagen måste snurra på trots att sorgen är närvarande.
Laura är tacksam för den närmaste kretsen, som vid behov hjälper till att sköta dottern.
Även kamratstödet från personer som har upplevt samma livssituation har varit en stor tröst.
Pensionerna hjälper till i familjens kostnader
Laura köpte bostaden där de hade bott tillsammans från sin mans dödsbo – liksom sin mans bil.
“Det var tur att jag och min man hade olika konton. Självklart delade vi familjens gemensamma kostnader, men i övrigt hade vi skött de ekonomiska frågorna själva. Det underlättade att jag inte behövde börja krångla med kontona i bouppteckningen.”
Ett stort minus var emellertid familjens minskade inkomster och de förändringar som det medförde för de olika utgifterna i ett hushåll med en förälder. Nu var det bara en förälder som skötte de utgifter som tidigare sköttes av två.
“Överlag ledde änkeståndet till att det och det pappret skulle levereras till olika aktörer och att den och den informationen skulle kompletteras. Jag var till exempel tvungen att skaffa ett eget skattekort till mitt barn.”
Laura ansökte om efterlevandepension till sig själv och barnpension till sin dotter hos FPA. Efterlevandepensionen är avsedd som ekonomiskt stöd när partnern har avlidit. Barnpensionen är däremot avsedd att täcka de kostnader som barnet orsakar vårdnadshavaren. Barnet får pension tills det fyller 18 år.
”Barnpensionen, den pensionsinkomst som min man tjänat in från ett privat arbetspensionsbolag och barnbidraget täcker tillsammans de kostnader som mitt barns dagvård och andra utgifter medför.”
FPA hjälpte Laura och hennes make redan när mannen blev sjuk.
“Vi fick stöd för hemvård, eftersom jag också arbetade då. På grund av sitt skick orkade min man bara ta hand om barnet då och då. Med stöd för hemvård skaffade vi en utomstående vårdare åt barnet.”
Tacksamhet mot pålitliga närstående
Livet har så småningom återgått i sina gamla banor för Laura och hennes dotter. Hon har haft stor hjälp av ett gediget stödnätverk samt sina närstående och vänner.
“Det har funnits andra vuxna runt omkring oss som har kunnat ta hand om barnet till exempel när jag blivit sjuk eller har varit på arbetsresa. Det är jag väldigt tacksam för.”
Till Lauras förtrogna hör hennes föräldrar och syster, hennes avlidne mans pappa och vissa vänner.
“Många andra ville framför allt i början sträcka ut en hjälpande hand. Det var fint. Jag tror att många efterlevande behöver konkreta handlingar, särskilt de som blir ensamma med små barn. Det kan till exempel handla om att gå och handla, städa, laga mat eller gå ut med hunden. Mitt i sorgen kan även små vardagsrutiner kännas överväldigande”, påpekar Laura.
Ändå var det mycket som Laura behövde klara av på egen hand – och så är det fortfarande. Hon måste föra dottern till daghemmet och hämta henne vid en viss tid på eftermiddagen. Hon måste hålla ett öga på kalendern flera veckor i taget, fixa och reda ut tidscheman. Hon måste gallra bort vissa aktiviteter och prioritera andra. Allt utan partner och den andra föräldern.
Som tur är finns det också kamratstöd.
“Nuoret lesket ry är en organisation som har gett mig enormt stöd. Särskilt i början var mitt huvud fullt av frågor och funderingar – saker som en person som inte har gått igenom samma sak inte ens kan förstå. Berättelserna som jag läste i föreningens interna diskussionsgrupp gav tröst och hopp. Jag visste att även jag skulle klara av det här.”