Kramperna slår till på natten. Smärtan i det vänstra benet är så hård att hon bara måste fokusera på att hålla ut. När smärtan ger med sig lite kan Sanna stiga upp ur sängen och långsamt gå runt i hemmet. Efter ungefär en halvtimme känns det bättre och Sanna försöker somna med hjälp av medicinen hon tog på kvällen. Ibland lyckas det bättre, ibland sämre.
“På sommaren är kramperna i benet lite lindrigare, men nattsömnen är ofta ändå inte mer än fyra timmar. Jag är ändå redan på plussidan, eftersom kramperna och nervsmärtan inte längre håller mig fångad mellan fyra väggar”, säger Sanna.
Ryggsmärtan ledde till operation
Sanna har levt med nervsmärta i cirka tjugo år.
“I trettioårsåldern hade jag ordning på livet. Jag hade tagit examen som ungdoms- och fritidsinstruktör och arbetade för kommunen. Jag drömde om en sociomutbildning. Men ryggen värkte underligt då och då.”
Vanligtvis lindrades smärtan med muskelavslappnande läkemedel, ibland besökte Sanna hälsostationen för att be om en spruta mot smärtan.
“Situationen försämrades avsevärt när jag lämnade jobbet för att studera. Jag satt vid datorn flera timmar om dagen.”
När Sanna reste sig gjorde det så ont att hon ibland var tvungen att sätta sig på huk. En dag insåg hon att den vänstra stortån inte längre lydde. Läkaren skrev en remiss till specialiserad sjukvård, men redan efter ett par dagar blev situationen olidlig.
“Under helgen ringde jag en vän när jag behövde hjälp med att stiga upp ur sängen och gå på toaletten. Vännen kom till undsättning och ringde genast ambulans.”
Sanna opererades redan följande morgon. Det visade sig att en stor prolaps, det vill säga ett diskbråck tryckte kraftigt på nervrötterna och behövde opereras omedelbart för att inte vänster ben skulle bli förlamat.
Lättnad och chock
Efter att ha vaknat upp från operationen i februari 2010 var Sanna full av hopp: nu skulle livet säkert bli lättare. Men så var det inte. Smärtan kom tillbaka och blev värre.
“På fysioterapin grät jag nästan när det gjorde ont att trampa på motionscykeln och jag fick höra att smärtan inte längre kan vara så svår. Till slut fick jag träffa en fysiater som lyssnade på mig.”
Fysiatern var den första som yttrade ordet nervsmärta högt. Även orsaken till den upptäcktes: När Sanna hade studerat till ungdoms- och fritidsinstruktör hade hon råkat ut för en bilolycka.
“Jag var förare och en annan bil körde in i sidan på mig. Kollisionen var hård och ryggen röntgades då, men man hittade inget. Troligtvis var det emellertid något som skadades, för efter olyckan uppstod smärtorna för första gången och de blev gradvis värre.”
Sanna säger att besöket hos fysiatern var både en lättnad och en chock.
“Läkaren tog smärtan på allvar och ringaktade den inte. Jag fick ett namn på smärtan som inte syntes utåt, men som ändå var verklig och invalidiserade mitt liv.”
Chocken kom av att undersökningarna visade att det inte var möjligt att reparera nervskadan med en operation. Risken för att vänster ben skulle förlamas hade varit för stor.
Passerar livet förbi mig?
Enligt Sanna har hon lärt sig att leva med smärtan under dessa tjugo år – och accepterat den. Smärtan har hanterats med olika läkemedel och när den har varit som värst har man fått bukt med den till exempel med smärtplåster. Individuell vattenterapi har hjälpt en aning, traditionell fysioterapi inte så mycket.
En stor glädje för Sanna är att hon numera kan köra bil och till exempel gå på kafé eller promenera ett par kilometer med sina hundar. Inget av detta är självklarheter.
Hundarna, skogen och fotografering är viktiga glädjebringare för Sanna och de har också varit viktiga med tanke på rehabiliteringen.
Med hjälp av psykofysisk fysioterapi säger Sanna att hon har förstått att kroppen är hennes vän, inte fiende. Man behöver inte vara rädd för obehagliga förnimmelser i kroppen.
“Jobb. Sport. Teaterintresset. Min gladlynthet. Jag har varit tvungen att avstå från mycket. De värsta tiderna har varit när jag inte har kommit upp ur sängen och det har känts som om livet bara passerar förbi mig.”
De bästa vännerna har stannat vid Sannas sida. Hon berättar om en vän som även under svåra tider kom en gång i veckan för att hämta henne och hundarna och tog med dem ut i skogen.
“Vännen hjälpte mig in i bilen där sätet hade ställts in i liggande läge. Jag kunde sitta i en stoppad campingstol och se på när hundarna sprang runt i skogen en stund. Redan det faktum att jag fick komma bort från hemmet en stund fick mig att må bättre.
Sanna har också fått hjälp av en psykolog. Den nuvarande partnern har varit ett stort stöd.
“Min sambo har haft huvudansvaret för våra hundar och för att sköta hemmet när jag inte har kunnat röra på mig. Vid behov har sambon också kommit med mat till soffan.”
Kraften i psykofysisk fysioterapi
Sanna berättar att hon har fått avgörande hjälp av psykofysisk fysioterapi. Vägen till att få hjälp har emellertid varit lång och krävt mycket kämpande.
“Jag var tvungen att köa i flera år till den offentliga psykofysiska fysioterapin. Till en början åkte jag den en timme långa resan till terapin med FPA-taxi, men smärtan blev för stor under bilresorna.”
Sanna berättar att hon har fått bra service av FPA. Numera kommer terapeuten hem till Sanna varannan vecka. Det är fråga om krävande medicinsk rehabilitering som beviljas av FPA. Målet med den är att det ska vara möjligt att bättre klara av dagliga aktiviteter trots sjukdom eller funktionsnedsättning.
“Jag skulle inte vara här utan psykofysisk fysioterapi. Smärtan hade tagit makten över mig och jag var som ett litet bylte som var på helspänn när terapin började.”
Smärtan orsakar ibland paniksymtom för Sanna. Kroppens spänningstillstånd var så stora att det som värst kändes omöjligt för Sanna att till exempel krama någon, eftersom beröringen skulle göra för ont.
”Terapeuten har betonat för mig att man måste komma ihåg att smärtan kommer, men att den också går.”
Sanna är inte längre arg på smärtan. Det har också varit viktigt att behandla skammen som har varit förknippad med smärtan.
“Jag tänker inte längre på varför just jag fick det här och varför jag har varit tvungen att avstå från så mycket. Jag kan prata öppet om min smärta och den styr inte längre mitt liv, även om den begränsar det på många sätt.”
Morgonen börjar med stretchning
Sanna är numera sjukpensionerad. Sysslolös är hon däremot inte.
“Jag har varit tvungen att acceptera att det ibland är omöjligt att sova på grund av smärta och därför lider jag av hjärndimma och mitt minne är inte bra. Jag kan bara tillbringa korta stunder vid datorn.”
Sanna börjar varje morgon med att stretcha. Hon försöker röra på sig åtminstone lite varje dag, i den utsträckning som smärtan tillåter.
Ett andningshål för Sanna är att skriva. Hennes dröm är att publicera en fiktiv bok om sina egna erfarenheter, som också kunde fungera som kamratstöd.
“Jag väljer alltid en plats i hörnet på medborgarinstitutets skrivkurser, eftersom jag inte kan sitta länge. När jag stiger upp och sträcker på benen där i hörnet stör jag andra så lite som möjligt.”
Sanna har också återvänt försiktigt till hundhobbyn. Hon leder återigen valpkurser i en lokal klubb.
“Det är viktigt att jag känner att jag gör någon nytta. Det ger livet en känsla av meningsfullhet.”