”Beteendeterapi gav mig verktyg för att förändra min inställning till mig själv”
Tidigare hade Riikka Nieminen, 45, fått panik. Nöden hade varit enorm och Riikka hade gett efter för ångesten. Nu såg hon situationen från ett annat perspektiv. När hissen på Tavastehus järnvägsstation för en tid sedan gick sönder och Riikka inte kunde ta sig ut från bangården med rullstolen, tog hon det lugnt.
“Jag ringde hissreparatören och berättade att jag är fast här. Jag funderade på vad jag skulle ha som plan B om reparatören inte kom i tid, och jag pratade också med en arbetstagare på järnvägsstationen som anlänt till platsen.”
Under hela den tiden var Riikka lugn och på gott humör.
”Jag kunde ju inte göra något åt situationen”, berättar hon.
Rädslan var som ett formlöst monster – ”Jag vågade inte ens gå ut”
Redan som liten upplevde Riikka en svår känsla av otrygghet. När hon kom hem från skolan lindrade hon känslan till exempel genom att alltid titta på samma film på video.
“Allt var bra hemma, jag har bara av någon anledning reagerat onödigt starkt på stress ända sedan jag var liten. Stressen utlöste till slut ett ångestsyndrom.”
Rädsla har varit ett av de mest kännetecknande symtomen på Riikkas ångestsyndrom. Det har inte funnits något verkligt föremål för rädslan – det är som om rädslan i hennes fall var ett formlöst, obeskrivligt monster.
“Jag var till exempel rädd för att gå ut. Innan jag fick en elrullstol tillbringade jag mycket tid mellan fyra väggar. Jag var rädd att det skulle hända något ute som jag inte skulle kunna hantera. Rädslan förlamade mig. Min livsmiljö var mycket begränsad under den tiden”, säger Riikka.
Smärtan stärkte ångesten och känslan av sorg ökade
Riikka insjuknade i Tietzes syndrom i tjugoårsåldern. Det är en kronisk smärtsjukdom som enligt Terveyskirjasto drabbar ett eller flera revben och orsakar kraftig smärta i bröstkorgen. Smärtan kan vara så stark att den påminner om en hjärtinfarkt. Orsaken till syndromet är okänd.
“Den kroniska smärtan påverkar mig dessutom så att jag lätt tappar balansen. Det beror på att signalerna från min hjärna inte når fram till bukmusklerna.”
Med åren förvärrades stressen och ångesten som Riikka upplevde när smärtsjukdomen intensifierades. Förutom den diffusa känslan av rädsla har Riikka sörjt mycket.
“Jag har till exempel sörjt förlorade möjligheter, såsom min avbrutna karriär. I tjugoårsåldern var jag företagare och sedan jobbade jag som butikschef på ett fotolabb. Jag blev tvungen att lämna mitt jobb när smärtsyndromet förvärrades.”
Läkemedel och avslag på terapiansökan
Riikkas första kontakt med mentalvården inträffade när Tietzes syndrom bröt ut. På mottagningen för smärtbehandling träffade hon en gång en psykiater, och ett år senare fick hon komma till psykiatriska polikliniken.
”Men det var inte till någon nytta.”
Någonting fick Riikka emellertid av psykiatern: officiella diagnoser på ångeststörning, svår depression och emotionellt instabil personlighetssyndrom. Dessutom skrev läkaren ut recept på antidepressiva läkemedel, insomningsmedel och lugnande medel som lindrar ångest.
”Läkemedlen hjälpte lite”, konstaterar Riikka kortfattat.
De följande fyra åren hankade hon sig fram. Riikka ansökte om rehabiliterande psykoterapi hos FPA, men ansökan avslogs.
“Enligt FPA hade jag en funktionsnedsättning och kunde inte längre göras arbetsför. Efter avslaget kände jag att jag hade blivit ännu mer utstött av samhället.”
Turen slog till i form av kommunfinansierad terapi
Sedan hände något oväntat. År 2010 ansökte Riikka om att få delta i terapi enligt en ny typ av kommunal finansieringsmodell, och av misstag beviljades hon stöd för två år.
“Egentligen borde terapiperioderna bara ha varat ett år på den tiden, så två år var rena turen! Jag vet inte var jag skulle vara nu om jag bara hade gått i terapi en kortare period”, betonar Riikka.
Riikka fick själv välja terapiinriktning och valde dialektisk beteendeterapi, DBT. Det är en form av terapi där syftet är att förändra beteendet och komma bort från svartvitt tänkande. Patienten vägleds att acceptera sig själv, och de verktyg som används är till exempel övningar i medveten närvaro och interaktionsfärdigheter.
“I terapin konfronterade jag mina egna, dömande uppfattningar om mig själv och funderade på hur jag kunde ändra dem. Jag kunde inte längre fly undan mina tankemönster och jag kunde inte passivt vänta på att man skulle uppfinna ett läkemedel som skulle bota mig.”
”Odugliga, dumma förlorare” – Den inre rösten sattes i vågskålen
Riikka övade på att bryta sig ut ur de hämningar som höll henne tillbaka.
“När jag skulle gå ut och min inre röst sa till mig att du din odugliga, dumma förlorare, nu är du rädd igen, du duger inte till någonting, behövde jag lära mig att tala till mig själv på ett mer beskrivande sätt och utan dömande ord. Jag började förstå att jag inte hade någon nytta av mitt självförringande tankesätt, tvärtom.”
Riikka övade på att konfrontera sin rädsla såsom den är – som en otrevlig känsla, men som ändå bara är en känsla.
“Jag sade till mig själv att okej, jag är rädd, och det är ett faktum. Känslan är inte farlig och jag har nu sätt att ta emot mina känslor.”
När Riikka fick ångest höll hon till exempel andan, vilket sänkte hjärtfrekvensen och fick kroppen att lugna sig.
“Jag lät inte kroppen gå på övervarv. Genom övningarna märkte jag att jag kunde koncentrera mig bättre på ögonblicket.”
”Det känns bra att kunna hjälpa”
När terapin pågick minskade Riikka gradvis sin medicinering och avstod helt och hållet från den för tio år sedan. Hon uppfyller inte längre kriterierna för något psykiskt syndrom – och hon känner att hon mår mycket bra.
“Jag hittade min rätta psykiska hälsa vid trettiofem, med hjälp av dialektisk beteendeterapi. Nu leder jag själv för åttonde året DBT-grupper tillsammans med en sjuksköterska på sjukhus. Jag är utbildad erfarenhetsexpert och reser runt och pratar om återhämtning och anpassning på olika tillfällen.”
Riikka är sjukpensionerad på grund av den kroniska smärtan, men hon arbetar deltid som utbildare inom psykisk hälsa när någon anställer henne som talare. Som sjukpensionär får hon arbeta litet varje månad utan att pensionen minskar.
“Jag utför uppskattningsvis 2–5 timmar avlönat arbete per vecka samt volontärarbete i KoKoA – Koulutetut kokemusasiantuntijat ry. Jag hjälper också statsförvaltningen i ärenden som gäller klienter inom mentalvården – jag har varit med i THL:s projekt om förebyggande av självmord och hjälpt social- och hälsovårdsministeriet att bereda lagpaketet om självbestämmanderätt för klienter och patienter.”
Riikka tycker att det känns bra att kunna hjälpa.
“Om jag bara på något sätt kan ge andra resurser så att de kan komma lättare undan än jag själv, så gör jag det. Det känns meningsfullt och viktigt att kunna hjälpa.”
FPA:s rehabiliteringskurser för personer med psykiska sjukdomar eller syndrom
På kursen får du stöd för att hantera din livssituation samt verktyg för att förstå de utmaningar som din sjukdom eller ditt syndrom medför och för att kunna lösa praktiska problem.
Kurser för vuxna:
- Silmu-kurs: för personer över 18 år som har diagnostiserats med lindrig eller medelsvår depression, ångestsyndrom eller bipolär sjukdom.
- Verso-kurs: för personer över 18 år med långvariga psykiska sjukdomar eller syndrom (t.ex. schizofreni eller psykotisk depression).
Kurser för unga:
- Rehabiliteringskursen Ungas liv: För 16–29-åringar som har diagnostiserats med lindrig eller medelsvår depression eller ångestsyndrom som försämrar din studie-, arbets- eller funktionsförmåga.
Kurserna för vuxna genomförs multiprofessionellt i grupp. Kurserna för unga genomförs som individuella möten och distansrehabilitering.