Inga jobb idag. Rauni Säkkinen, 59, har vaknat tidigt för att kontrollera servitrisernas kortjobbskalender, men det fanns inga lediga jobb. Inte i hennes hemort Lojo, inte på andra håll i Västra Nyland och inte heller i huvudstadsregionen.
Dagen därpå har hon visserligen ett jobb bokat, liksom kommande fredag.
“I morse, precis som de flesta morgnar, började jag med att gå ut och ta mig en nypa frisk luft och gick en tre kilometer lång promenad. Motion är uppfriskande. Jag blir inte sittande mellan fyra väggar, även om det inte finns något jobb”, säger Rauni.
För Rauni är det viktigt att hålla sig pigg.
“En så pass hård nöt är jag att jag inte blir deprimerad utan anledning. Jag försöker alltid hitta något meningsfullt att göra de dagar då det inte finns något jobb.”
Åldersdiskrimineringen kändes som en kalldusch
Raunis historia som arbetslös börjar år 2012. Hennes dåvarande arbetsgivare sålde sin restaurang, och trots att Rauni hade kunnat fortsätta som servitris hos den nya arbetsgivaren, var de arbetsvillkor som hen erbjöd avsevärt sämre än de tidigare.
Rauni började göra kortjobb och fyra år senare började hon studera till restonom, det vill säga yrkesstudier inom turism- och restaurangbranschen.
“Men restonomexamen gav inget mervärde på arbetsmarknaden. För närvarande gör jag i genomsnitt ett tiotal kortjobb som servitris per månad. År för år har kortjobben minskat, för när man blir äldre minskar även jobben”, säger hon.
Enligt Rauni råder stor åldersdiskriminering inom restaurangbranschen. Nyligen visade diskrimineringen en ännu fulare sida.
“Under våren ansökte jag om att jobba som servitris under en säsong i Lappland och fick också komma på arbetsintervju. Intervjun gick bra och personen som höll den lovade mig en arbetsplats och vi kom också överens om när jag skulle börja jobba. Men en annan rekryterare slog igen dörren mitt framför näsan på mig och senare fick jag veta att någon annan hade blivit vald.”
Två dagar senare upptäckte Rauni att samma arbete fortfarande var offentligt lediganslagen.
“Jag ringde dit och undrade vad det var fråga om. Man sade att personen som hade valts istället för mig inte kunde komma och därför är platsen ledig igen. Jag fick den ändå inte. Vad annat än åldersdiskriminering kan det handla om i en sådan situation?”
Ojämna inkomster försvårar ekonomin
Rauni lever på den inkomstrelaterade arbetslöshetsdagpenning som hon får från arbetslöshetskassan samt på de arvoden hon får för sina kortjobb. Hälften av arvodena för kortjobben dras av från den totala dagpenningen.
“Coronaåren var tuffa, eftersom restaurangerna delvis var stängda och det inte fanns några kortjobb. Som tur är arbetar min man, så vi har kunnat täcka våra utgifter med våra gemensamma inkomster.”
Det har ändå varit tufft. Nödvändiga kostnader har reducerats till ett minimum. Raunis arvoden från kortjobben betalas först under veckorna efter jobben, ibland efter en månad. Det är svårt att förutsäga hur mycket de gjorda kortjobben påverkar dagpenningen och i vilken riktning ekonomin bör justeras under de kommande månaderna.
Graderingen av inkomstrelaterad dagpenning som trädde i kraft förra året orsakar Rauni ytterligare oro.
”Jag borde arbeta mer i fortsättningen för att nivån på den inkomstrelaterade dagpenningen inte ska sjunka när arbetslösheten förlängs.”
Det ursprungliga syftet med graderingen var att göra det lönsammare att ta emot arbete och därigenom förkorta arbetslöshetsperioderna.
“Men vad kan jag göra åt att det helt enkelt inte finns några jobb inom min bransch! Ska jag lämna min familj och flytta hemifrån för att jobba någonstans långt borta?” frågar Rauni.
Arbetsresorna är ofta orimliga
Även om Raunis inkomster är knappa kan hon inte avstå från vissa saker. En av dem är den egna bilen.
“I dag finns nästan alla serveringsjobben i huvudstadsregionen, och för arbetsresor från Lojo till Helsingfors, Esbo eller Vanda behövs en bil. Även med bil åker jag ett par timmar till och från jobbet, särskilt när det är rusning på ringvägarna.”
Det kan alltså lätt ta fyra timmar för Rauni att köra tur och retur med egen bil. Det skulle ta ännu längre tid om hon började åka med kollektivtrafiken, eftersom arbetets start- och sluttider inte stämmer överens med kollektivtrafikens tidtabeller.
“I värsta fall har arbetsresorna tagit upp till fem timmar. Det är också trist att ett kortjobb i huvudstadsregionen ofta bara tar en halv arbetsdag, det vill säga mindre än vad som krävs för resorna. Då kan man fundera på om det lönar sig att ge sig ut i rusningstrafiken och om lönen täcker resekostnaderna.”
Bristen på kortjobb påverkar Raunis vardag.
När hon inte har något jobb tar hon hand om hemmet.
Tvungen att arbeta även när hon var sjuk
Rauni skulle helst arbeta heltid i ett fast anställningsförhållande. Trots att hon har hälsoproblem.
“Min kropp har olika typer av slitage och kroniska smärtor. Det känns som om läkarna inte tar min smärta på allvar, och det är svårt att få sjukledighet som arbetslös arbetssökande. Om man råkar få sjukledighet kan FPA avslå ansökan om dagpenning.”
En gång var Rauni tvungen att gå till jobbet när hon var sjuk, för om hon hade ställt in det överenskomna kortjobbet utan sjukledighetspapper hade hon fått en ekonomisk sanktion för det.
Rauni har också bett om ett läkarintyg för att få rehabilitering som stöds av FPA.
“Men det har man inte gått med på. Det finns emellertid ett behov av rehabilitering för att jag ska orka i arbetslivet på grund av mina ledproblem.”
Karriärcoachningen lämnade en obehaglig bismak
Rauni har genomgått två perioder av karriärcoachning, en genom arbetspensionsförsäkringsbolaget och en genom AN-byrån. Ingen av dem gav konkret hjälp med sysselsättningen, och den andra coachningen har hon direkt dåliga erfarenheter av.
“Jag lärde mig mycket om den här karriärcoachens eget företag. Jag lyssnade på föreläsningar två gånger i månaden om hur bra de är på att coacha. Men när jag bad om hjälp med att uppdatera mitt CV sa coachen att det inte finns något att uppdatera när det redan är så bra.”
Rauni, som hade fått nog av karriärcoachningen som hade lämnat en obehaglig bismak, kontaktade AN-byrån och lämnade ett meddelande där hon bad om stöd för att göra ansökningar med hjälp av TyöNavigaattori.
”Ingen svarade på mitt meddelande, ingen ringde någonsin upp.”
Marginaliserad vid sextio
Framtiden är skrämmande, det medger Rauni öppet. Hon upplever sig vara en marginaliserad person, som varken arbetsgivarna, hälso- och sjukvården eller arbetskraftsbyråerna hjälper.
“Jag är i den åldern att jag inte kan gå i pension än, men många vill inte heller ge mig ett jobb. Däremot är servitriser i pensionsåldern, till och med sjuttioåringar, efterfrågade korttidsanställda i vår bransch, eftersom arbetsgivaren inte längre behöver betala deras pensionsavgifter. Vem skulle anställa en sextioåring som jag när det finns både yngre och äldre arbetstagare?”
Naturligtvis har kortjobben sin egen charm, och om det fanns tillräckligt många kortjobb skulle Rauni gärna göra dem.
“Kortjobb innebär valfrihet. Om en arbetsgivare är en tyrann kan man välja en trevligare arbetsgivare nästa gång. Man behöver inte vara bunden till en arbetsplats som man inte gillar.”
Men när det inte finns jobb så finns de inga. Man måste hitta på något annat, såsom idag när listan över jobb var tom. Efter en promenad tänkte Rauni ta hand om hemmet i den mån hon orkar efter en långvarig förkylning.
“Sjukdomen som har plågat mig i fem veckor har tärt på krafterna, men jag börjar med lättare bestyr. Åtminstone måste jag torka damm”, säger Rauni.