Anne Markkanen, 36, från Vesanto upptäckte i juni ifjol en hård knöl i sidan, stor som ett hönsägg. Som hon redan kunnat förvänta sig konstaterades den vara en cancertumör. Diagnosen var mjukdelssarkom, som är en mycket ovanlig cancer – i Finland konstateras årligen något fler än 200 fall. Av alla former av cancer är mjukdelssarkomens andel i Finland under en procent.
Den första reaktionen var chock, för både Anne och hennes man Juuso Markkanen. Anne förhåller sig ändå med sunt bondförnuft till livets motgångar. Hon tänkte realistiskt i den svåra situationen och blev inte lamslagen av sjukdomen.
”Barnen håller en på ytan. Man måste laga mat åt dem och tvätta kläder oberoende av det egna illamåendet.”
”Mitt jobb som sjukskötare har också hjälpt mig att relatera till saker. I mitt yrke har jag sett sorg och elände men också glädje och hopp. Därifrån har jag fått förmågan att fundera på saker och ting”, berättar Anne.
Anne opererades i magområdet redan tre veckor efter det första läkarbesöket, efter magnetundersökningarna, ultraljudsundersökningarna och läkarmottagningarna. Hela tumören kunde avlägsnas vid operationen.
Magområdet var så sjukt efter operationen att mamman till tre små barn inte kunde lyfta sin yngsta dotter, 2-åriga Lilja, i sin famn. Lilja, Joona, 4, och Eetu, 6, höll ändå fast sin mamma vid livet under hennes värsta stunder.
”Barnen håller en på ytan. Man måste laga mat åt dem och tvätta kläder oberoende av det egna illamåendet.”
Anne hade precis hunnit börja jobba igen efter att hon hade varit hemma med barnen i sex år med FPA:s föräldrapenning och hemvårdsstöd. Nu sjukskrevs hon i alla fall i tre månader.
”I det läget var det en välsignelse att en dagvårdsplats redan hade försäkrats åt barnen från början av året.”
Familjens, vännernas och arbetskamraternas stöd var viktigt – det hjälpte att prata
Anne och hennes man Juuso har hela tiden sinsemellan talat om sjukdomen med dess rätta namn. Trots att cancern satte stopp för familjens vanliga liv och förändrade det för flera månader blev Anne inte deprimerad. Att prata har varit en bra överlevnadsmekanism enligt henne.
Annes och Juusos föräldrar kom för att hjälpa till. Anne fick lätta på hjärtat till sin mamma och pappa, och makens föräldrar som bor på samma ort skötte vid behov sina barnbarn.
Anne tyckte också om att träffa sina vänner och prata med dem om vädret, deras liv eller om vad som helst annat än sjukdomen.
”På så sätt fick jag tänka på något annat och inte hela tiden hålla på med navelskåderi.”
Situationen underlättades också av att man på arbetsplatsen direkt förstod Annes behov av en lång sjukledighet. Anne tycker att arbetskamraterna hejade på henne på bästa möjliga sätt. ”Nog klarar du det där”, uppmuntrade kollegerna.
Även barnen förstod snabbt sin mammas situation på sitt eget barnsliga sätt. Anne berättade om cancern för dem så att de skulle hänga med i svängarna.
”Jag berättade för barnen att mamma har en elak knöl och att mamma måste fara på strålbehandling. Dit kan inte barn komma med.”
Med FPA-taxi till strålbehandling – årssjälvrisken uppfylldes på sex dagar
Efter operationen åkte Anne varje vardag under sex veckor på strålbehandling till Kuopio universitetssjukhus, KYS. Från Vesanto är det drygt en timmes resa med bil till sjukhuset, så FPA:s ersatta taxiresor tur-retur behövdes verkligen.
”Röntgenstrålningen gjorde mig trött och dessutom också illamående. Det hjälpte att inte själv behöva köra och leta efter parkeringsplats.”
Taxiskjutsarna hjälpte också Annes man Juuso. Han behövde inte skjutsa sin fru mellan Vesanto och Kuopio, utan fick koncentrera sig på sitt arbete på bondgården.
Utan ersättning skulle taxiresorna ha kostat över 300 euro per dag.
FPA-resorna blev också förmånliga. Utan ersättning skulle taxiresorna ha kostat över 300 euro per dag, men nu betalade Anne endast en självrisk på 25 euro för en enkelresa. FPA-resornas årssjälvrisk på 300 euro uppfylldes redan efter sex besök vid KYS. Efter det var resorna gratis för Anne.
I videon reser Anne med FPA-taxi från sitt hem till magnetundersökningar vid Kuopio universitetssjukhus och berättar om sina resor. Artikeln fortsätter efter videon.
Anne tycker att FPA-resorna gick bra. Några gånger var chauffören en bekant från hembyn.
”Visserligen körde chauffören vid ett tillfälle lite osäkert slingrande på vägen. Då var jag rädd.”
När Anne fick information om cancerbehandlingarnas tidsschema, ringde hon ett enda samtal och beställde taxiresorna för en vecka i taget. Taxin kom ofta till och med i förtid.
På samma resa åkte ibland också andra passagerare från närliggande orter. De kombinerade skjutsarna störde inte Anne.
”Jag kom alltid i tid till strålbehandlingarna, utan att få bråttom. Inför returresan hämtade chauffören mig från sjukhusets aula genom att fråga efter mig vid namn. Jag behövde alltså inte vänta utanför”, säger Anne tacksamt.
Inget pappersvändande – under sjukdomstiden fick Anne koncentrera sig på att återhämta sig
Anne behövde inte sköta om pappersarbetet som var kopplat till sjukdomen. Hon fick ett intyg av en sjukskötare på KYS som hon skulle visa åt taxichauffören och som berättigade henne till FPA-resorna. När årssjälvrisken för FPA-resorna hade uppfyllts skickade FPA ett kort till Anne med vilket hon bevisade för chauffören att hon inte behövde betala självrisk. Arbetsgivaren betalade normal lön för sjukdomstiden och ansökte om sjukdagpenning från FPA. Som läkemedel ordinerades endast värkmedicin som Anne fick läkemedelsersättningar för på apoteket.
Nu är Annes tillstånd stabilt och inga nya cancermetastaser har konstaterats efter hennes operation. Man följer upp situationen i fem år, under vilka Anne går till en läkare fyra gånger i året och två gånger i året till magnetundersökning och lungröntgen vid KYS.
Operationssåret på magen har läkt bra och Anne orkar med barnens ståhej igen som normalt. Sonen Joona glädjades åt sin mamma hur underbart det är att hon inte längre behöver åka på strålbehandling.
Till andra allvarligt sjuka ger Anne rådet att prata öppet med närstående. Om man inte har någon familj eller vänner vid sin sida råder Anne att söka professionell hjälp.
”Man hålls fast vid vardagen då man går ut, stickar eller gör vad som helst som man tycker om. Det är inte bra att grubbla i de egna tankarna.”
Vem har rätt till FPA-taxi?
- Du kan få ersättning för taxiresan på grund av ditt hälsotillstånd eller bristfälliga trafikförhållanden. Taxin beställs då från den regionala beställningscentralen. FPA ersätter inte resor som beställts från annat håll. Om du blir tvungen att använda taxi för ditt hälsotillstånds skull behöver du ett intyg för reseersättning från hälsovården.
- Om hälsovården skriver ett långvarigt intyg åt dig för att använda taxi, leverera det till FPA. FPA vidarebefordrar informationen till beställningscentralen. Då behöver du inte längre ett nytt intyg då du reser till den offentliga hälsovården. När du beställer en taxi, berätta under samtalet att du har ett intyg.
- För att du ska få ersättning för resor till den privata hälsovården måste du också ha samma intyg. I intyget ska det framkomma om undersökningen som gjorts eller vården som tillhandahållits är sådan för vilken FPA betalar ersättning.
- Om en representant för hälsovården på basen av ditt hälsotillstånd beställer returresan från en regional beställningscentral behövs inget intyg.
- Om du måste använda taxi på grund av bristfälliga trafikförhållanden ska du meddela det under beställningssamtalet.
- Om det är möjligt att göra en del av resan med ett offentligt transportmedel kan du använda taxi på den del av resan som inga offentliga transportmedel finns tillgängliga för eller då väntetiden på grund av byte av transportmedel skulle dröja orimligt länge (över 1 timme).
- Reseersättningen får du direkt i taxin och du betalar högst 25 euro i självrisk för din resa. När årssjälvrisken på 300 euro uppfyllts är resorna gratis.
