Så här hålls ensam­försörjarens ansöknings­karusell under kontroll – ”Man måste ta vara på sina rättigheter”

Till det här hemmet i östra Helsingfors kommer man inte i smyg! När dörrklockan ringer hörs ett majestätiskt ylande.

Kaukasiern Alli är ändå ett lugnt paket som främst är intresserad av att bli omklappad av besökarna. I Allis kölvatten tassar blandrashunden Pimu.

”Såja, nu får det vara slut på ylandet”, kommenderar familjeöverhuvudet Johanna Peltola hundarna.

Utöver vakthundarnas och deras matte består familjen Peltola av Johannas förstfödda dotter, nu redan vuxen, en son på 15 år och en dotter på fem år. I sin bur i vardagsrummet skrapar råttorna Kasper, Jesper och Jonatan.

Den här vardagsförmiddagen är Johannas son i skolan, men den äldre dottern ligger hemma i influensa och det yngsta barnet leker i sitt rum.

Nu lever hela familjen i spänning eftersom Johannas förstfödda dotter inom tre månader kommer att bli mamma för första gången. Avsikten är att träna på föräldraskapet hemma i en bekant miljö innan hon flyttar till en egen bostad.

”Därför har vi lite möblerat om när vi bytte rumsfördelning för att den unga familjen skulle få det största rummet”, säger Johanna.

”Pensionsbeslutet var på sätt och vis en lättnad”

Johanna, 44, som ensam försörjer sina barn, har på grund av sin sjukdom fått invalidpension i åtta år.

”År 2005, efter moderskapsledigheten och vårdledigheten med mitt mellersta barn, återgick jag till arbetslivet. Jag hann arbeta cirka ett halvår innan symptomen kom. Jag var hela tiden verkligt sjuk och jag led av sömnlöshet. Jag var gång på gång till företagsläkaren.”

Efter läkarens långdragna undersökningar visade sig orsaken var en depression efter förlossningen, vilket man inte först hade lagt märke till på grund av de somatiska besvären. Depressionen hade blivit så svår att Johanna började få självdestruktiva tankar.

”Det kändes ganska hemskt att säga ’Hej, jag är Johanna, 36 år och pensionär'”

De beviljade sjukledigheterna förlängdes från sex månaders till ett år långa sjukledigheter.

Slutligen fattade arbetspensionsförsäkringsbolaget ett beslut: Johanna beviljades invalidpension. För pensionens kostnader står, förutom försäkringsbolaget, även FPA som betalar pensionens folkpensionsandel (sjukpension) och dess barnförhöjning för barn yngre än 16 år som pensionstagaren försörjer.

”På sätt och vis var beslutet en lättnad, eftersom jag vid varje årsskifte var tvungen att gå igenom ett verkligt pappershelvete för att få rehabiliteringsstöd. Men samtidigt började det kännas ganska hemskt att säga ’Hej, jag är Johanna, 36 år och pensionär.’”

En tidsbokning hos FPA hjälper till att klarlägga rätten till förmåner

Pensionsbeslutet har dock inte fått stopp på ansökningskarusellen. För närvarande får Johanna från FPA, förutom sin pension, allmänt bostadsbidrag, för sina barn som är yngre än 17 år barnbidrag med ensamförsörjartillägg och för sitt yngsta barn underhållsstöd.

För sin son ansöker Johanna om barnpension och för den yngsta rehabiliteringspenning. Barnpension betalas till barn som har förlorat en förälder. Rehabiliteringspenningen är ett stöd som betalas för studier eller annan arbetslivsinriktad rehabilitering till unga, vars studie- eller arbetsförmåga har försvagats till följd av sjukdom eller skada.

Johannas äldsta dotter får handikappbidrag för personer över 16 år och hon har tidigare även fått rehabiliteringspenning för unga. Eftersom dottern nu har nått vuxen ålder har hon varit tvungen att på nytt ansöka om barnpension. Barnpensionen utbetalas till 18 års ålder, men till en ungdom som studerar på heltid fortsätter FPA betala pensionen till 21 års ålder. Dessutom ska den gravida mamman snart ansöka om moderskapspenning och moderskapsunderstöd, som är antingen en moderskapsförpackning eller 170 euro.

I en utomståendes öron låter ansökningsdjungeln som något ohanterligt, men Johanna har inte gett upp.

När dottern får sitt stödbeslut måste Johanna vara uppmärksam även vad gäller hennes egna stöd: eftersom den vuxna dottern bor tillsammans med Johanna i samma hushåll inverkar dotterns inkomster på Johannas bostadsbidrag.

”Därför måste bostadsbidraget genast granskas. Samtidigt ska det justeras när dotterns moderskapsledighet börjar i december.”

I en utomståendes öron låter ansökningsdjungeln som något ohanterligt, men Johanna har inte gett upp. Hon söker information på nätet och sköter regelbundet ärenden hos FPA.

Enligt Johanna ät det enkelt att ansöka om en del av stöden, till exempel bostadsbidrag och underhållsstöd. Däremot är ansökan om stöd som kräver flera olika läkarintyg, rehabiliteringsplaner och andra bilagor så arbetsdrygt att Johanna ser rött.

”Alldeles nyligen reserverade jag två timmar hos FPA för att vi skulle kunna utreda allt. Jag måste säkert snart igen reservera en likadan session.”

Johanna berättar att även om FPA:s servicesakkunniga har gett henne bra information är det ändå viktigt att man själv känner till vilka stöd man har rätt till.

”Man måste ta vara på sina rättigheter. Till exempel rehabiliteringspenning för unga är ett stöd jag aldrig hade hört talas om innan min dotters lärare tipsade mig om det.”

Överraskande utgifter och festhögtider sätter ekonomin i gungning – julfirandet höll på att utebli

De sammanlagda inkomsterna för Johannas familj på fyra personer är cirka 3 000 euro i månaden. Med den summan betalas bland annat hyra, telefon- och elräkningar, kläder, mediciner, hemförsäkring, mat och andra hushållsutgifter, bussbiljetter, bilförsäkring och bensin.

Även om det finns knappt om pengar är Johannas familj inte enligt statistiken en familj med låga inkomster. Fattigdomsgränsen för en familj med två vuxna, ett barn mellan 14 och 17 år och ett barn under 14 år är cirka 2 766 euro i månaden.

Stödsummorna kommer in på Johannas konto med regelbunden intervall. Betalningsdagarna är ungefär sex per månad.

”Jag har lärt mig att även om jag har pengar på kontot betyder det nödvändigtvis inte att jag skulle ha råd. Tidigare levde jag enligt vad jag just då hade på kontot.”

Johanna säger att hon har vant sig vid att leva som mindre bemedlad. Vardagen rullar på, men alla överraskande utgifter, till exempel födelsedagar och julen, sätter enkelt ekonomin i gungning.

För fyra år sedan var julen nära att gå i stöpet.

”Om någon frågar ifall det finns änglar svarar jag, javisst – jag har träffat en.”

”Jag ville att vi skulle ha någon annan julmat än den där eviga ärtsoppan eller makaronilådan, som vi åt till vardags. Efter att ha funderat länge och väl skickade jag ett meddelande till Facebookgruppen Julhjälp. Därifrån kontaktades jag snabbt.”

När Johanna minns den händelsen lyfts känslorna ännu en gång till ytan.

”Välgöraren Mari förverkligade hela vår jul: julklapparna och maten. Precis allt. Om någon frågar ifall det finns änglar svarar jag, javisst – jag har träffat en.”

Även barnskyddet får extra mycket beröm. Där har Johanna en egen stödperson, Outi, men även de andra får beröm.

”Jag vet inte var jag skulle vara utan dem. Jag har kunnat säga till dem alla att nu orkar jag inte längre.”

Via barnskyddet har barnen också fått ekonomiskt stöd för hobbyutgifter och sommarläger.

Frivilligarbete och sociala medier är andningshål

Den riksomfattande välgörenhetsorganisationen Hope ry har utgjort en viktig stödpelare för Johanna. Hon lärde känna organisationen som kund och har sedan arbetat som frivillig i organisationen de senaste åtta åren.

”Om jag bara stannar hemma som pensionär börjar jag nog klättra längs väggarna. Inom Hope kan jag jobba frivilligt precis när jag känner att jag orkar.”

Johanna har varit med om att organisera Hopes lager. Dessutom har hon arbetat som organisationens möbelansvariga och den här julen ansvarar hon för det praktiska genomförandet av julklappsinsamlingen i köpcentret Itis.

Ett annat andningshål är de sociala medierna.

”På kvällen när jag har bäddat ner min yngsta dotter och sedan spelar Hay Day och diskuterar på de sociala medierna kan jag slappna av. Då behöver ingen mig.”