“En onsdag i januari 2020 var jag på simträning i AaltoAlvar i Jyväskylä. Hallen som är designad av Alvar Aalto har en 50 meter lång simbassäng och en spaavdelning. Det var redan mörkt ute och det var mycket folk i hallen. Klockan var sex på kvällen.
Innan vi gick i bassängen hade simgruppen en timmes gymnastik på simhallens spaavdelning. En tio meter lång madrass hade lagts ut bredvid bassängen under träningen. Träningsgruppen på femton personer gjorde turvis hopp, kullerbyttor och olika rörelser för att väcka upp kroppen. Medan jag väntade på min tur pratade jag med min träningskompis om hans nya smartklocka. Plötsligt märkte jag att jag började se dubbelt.
Infarkten var inte skrämmande, utan kändes mest pinsam
Ett tag trodde jag att jag hade fått ett migränanfall. Min fru hade också haft migrän då och då. Snart förstod jag inte längre vad min kompis sa. Jag satte mig på en bänk och väntade på att anfallet skulle gå över. När min tränare kom och frågade om allt var okej kunde jag inte säga annat än ”vänta”.
På något sätt försvann min talförmåga och jag var helt förvirrad över vad som hände. Situationen var inte skrämmande, snarare kändes det lite pinsamt.
Snart kom badvakterna och frågade hur jag mådde. De bad mig att resa mig upp och hålla armarna rakt framför mig. Sedan tog mina kompisar tag i mig under armarna och vi började gå mot kaféet. Dit var det en rejäl bassänglängd, över 50 meter.
Jag minns att jag försökte skaka mig loss, eftersom jag tänkte att jag kunde gå själv. Mina kompisar berättade senare att de hade varit säkra på att jag skulle kollapsa när som helst.
I kaféet fick jag lägga mig på golvet. I väntan på ambulansen gjordes mätningar på mig. Jag hade inte kommit till simhallen ensam, utan mig då 16-årige son satt på kaféet och väntade på att gymnastiken skulle vara över. Det var meningen att han skulle komma och simma när jag går i bassängen. Jag försökte berätta det för förstavårdarna, men de kunde inte förstå vad jag sa. De hjälpte mig i en bärstol och så åkte vi till sjukhuset. När ambulansen hade åkt förstod min simkompis att pojken kanske hade något med mig att göra och stannade kvar på kaféet med honom.
Trombolysbehandlingen började verka snabbt
På sjukhuset väntade en omfattande mottagningskommitté på mig, precis som vid stroke i allmänhet. Jag togs direkt till magnetundersökning för att se om det var en propp eller en blödning.
Jag förstod ingenting, men jag minns att jag låg i sängen och att man höll upp en telefon framför mitt ansikte. Jag förstod inte vad man sade till mig. Sedan höll man upp en penna framför mitt ansikte. Jag insåg att det kanske var meningen att jag skulle namnge de föremål jag ser. Jag försökte säga ”penna” när man viftade med den framför mina ögon.
När undersökningarna visade att min infarkt orsakades av en propp fördes jag snabbt till Kuopio universitetssjukhus. Tanken var att om proppen fanns kvar i huvudet skulle man kunna suga bort den därifrån.
Från Jyväskylä till Kuopio är det 150 kilometer. Trombolysbehandlingen började verka redan under resan. Mitt tal började bli tydligare innan vi kom fram.
En infarkt kan inträffa oavsett livsstil
I Kuopio togs jag direkt till operationssalen. Stället där proppen varit undersöktes med endoskop via ljumsken, men proppen var inte längre kvar.
Efter operationen flyttades jag till intensivvårdsavdelningen. Jag kommer ihåg att en neurolog kom fram till mig och sade att ”nu ligger helt fel person i sängen”. Jag var 49 år, motionerade regelbundet och min livsstil var i övrigt rätt bra. Men om det till exempel är något fel på hjärtat kan en infarkt komma oavsett livsstil. Såvitt jag kan minnas flyttades jag från intensivvårdsavdelningen till bäddavdelningen på efternatten.
Jag fick åka hem ungefär en vecka senare, eftersom jag på sjukhuset fick diagnosen arytmi. Den hade orsakat proppen.
Jag var sjukskriven i totalt sju veckor. Jag var tvungen att avstå från all motion och alla aktiviteter, så jag vilade och gick bara korta promenader med våra hundar. Min fru köpte en stor Legobil till mig som jag byggde för att ha något att göra under dagarna. Efter sjukledigheten återvände jag som vanligt till arbetet i systemsupporten.
Hade hjärninfarkten kunnat förebyggas?
Själva infarkten orsakade inte rädsla, oro eller andra bekymmer hos mig ens i efterhand. Den kom och for och glömdes bort. Min pappa hade också en gång en hjärninfarkt, och även han fick då snabbt vård. I den bemärkelsen var det här bekant för mig. Jag läste lite om infarkter i efterhand, och det är inget jag grubblar över längre.
Det förargade mig emellertid under en längre tid att händelsen berodde på arytmi. Jag hade besökt företagshälsovården flera gånger på grund av det. Jag tog betablockerare på grund av arytmin, men trots det kände jag att allt inte var som det skulle. Mitt senaste läkarbesök hade varit bara en vecka före infarkten och då hade läkaren sagt att allt var i sin ordning. En långtidsregistrering av EKG som varar ett dygn, dvs. en Holter-undersökning, gjordes inte på mig och jag tänkte att jag kanske kunde ha undvikit infarkten med hjälp av den.
Läkarna i Kuopio funderade redan efter infarkten om arytmin borde korrigeras med kateterablation. Det förebygger uppkomsten av arytmier. Ingreppet utfördes inte då ännu. Men när det även efter infarkten uppstod upprepade arytmier och man var tvungen att stimulera rytmen på sjukhuset med kardioversion, dvs. reglera rytmen, fick jag i oktober samma år genomgå en operation.
Fem år senare är infarkten ett minne blott
Nu är det fem år sedan min infarkt. Infarkten har lett till tillfällig trötthet. När den slår till måste jag ta en tupplur. Jag har också svårare att hitta orden än tidigare. Istället för en glad midsommar kan jag önska folk en god jul. Det blir också allt fler stavfel.
Jag upplever inte att upplevelsen har påverkat till exempel hur jag lever eller förhåller mig till saker. Ibland har jag varit rädd för att drabbas av en ny infarkt. Då påminner jag mig själv om varför den ursprungligen inträffade. Arytmin har behandlats och står inte längre på dagordningen, vilket innebär att risken för en ny infarkt är betydligt lägre. Jag tänker positivt, att månne jag inte redan upplevt det för min del.
Min fru drabbades av en infarkt ett par år efter att jag hade drabbats av min. Tillsammans deltog vi i FPA:s rehabilitering. Där träffade jag personer som hade drabbats av hjärninfarkt flera gånger trots medicinering.
Jag har sagt många gånger att jag hade turen att vara där jag var när infarkten inträffade. Hur bra eller dåligt det går vid en hjärninfarkt beror mycket på var och när på dygnet den inträffar. Själv klarade jag mig, eftersom det var mitt på dagen och jag var bland människor, två kilometer från sjukhuset. Tack vare det klarade jag mig väldigt bra.”