”Jag är Miia och jag har förlorat Viola.”
Så här presenterar Miia Valento sig själv i Käpy rf:s stödgrupp, där hon fungerar som ledare. Käpy är en organisation för familjer som förlorat ett barn.
I stödgruppen pratar man mycket om hur det finns en tid före och efter förlusten. Att det finns vanliga människor, som lever i bomull. Inget ont kan någonsin hända dem. Vanliga människor kan man fråga hur många barn de har och få ett enkelt svar. Miia däremot undrar vad hon ska svara på det. Kringgå, ljuga eller berätta sanningen? Vad förstår personen som frågar om fosterdöd?
Miias erfarenhet är nämligen att just brist på förståelse får människor att säga dumma och sårande saker.
”Det existerade ju inte ens” är det mest tanklösa som någon har sagt åt Miia.
Under mammaledigheten ändrades något – barnet rörde sig men sparkade inte
För Miia var sommaren 2009 den som delade upp livet i tiden före och efter. Miia var gravid och allt hade framskridit på sedvanligt sätt. Under besöken på rådgivningen lyssnade man på hjärtljuden, som hördes normalt. Babyn rörde sig och sparkade i magen. Miia for redan på moderskapsledighet.
I slutet av juni var det något som kändes annorlunda.
”På måndagen den veckan var jag på förlossningsplanering och berättade för barnmorskan att rörelserna hade ändrats. Viola rörde nog på sig, men sparkade inte.”
Trots att Miia avlägset kände att det hade skett en förändring ville hon tro att allt var väl med babyn.
På förlossningsplaneringen sade man att barnet hade mindre utrymme att röra sig på och som förstföderska visste Miia inte vad hon skulle tro. Trots att Miia avlägset kände att det hade skett en förändring ville hon tro att allt var väl med babyn.
På torsdagen på rådgivningen nämnde Miia igen att sparkarna hade blivit färre. Där konstaterades dock att hjärtljuden hördes.
Under lördagsnatten samma vecka drömde Miia om sitt barn. I drömmen hade babyn blå ögon och brunt hår. Barnet for upp, någonstans högt upp. Miia hade en dålig, kvävande känsla.
”I efterhand har jag tänkt att Viola dog då.”
Efter förlusten av barnet kom hjälpen av sig
Miia och hennes man hade tillbringat helgen vid stugan i Birkaland, men på söndagen måste de köra till akuten vid det lokala sjukhuset för att kontrollera hjärtljuden. Där gjorde en läkare en ultraljudsundersökning på Miia.
”Läkaren sade att tyvärr slår fostrets hjärta inte. Jag skrek rakt ut.”
Det var svårt för Miia att prata om saken, för då blev döden ännu mer verklig.
”Att förlora ett barn orsakar en extrem psykisk kris som kräver professionell hjälp.”
Det fick Miia ändå inte i den mån som hon hade velat. Det sätt som fosterdöd hanterades på sjukhuset för tio år sedan var trevande enligt henne.
”Jag undrade med min stora mage att jag har nu ett dött barn här, ska jag bli galen nu eller när.”
”På basen av diskussionerna i Käpy rf:s stödgrupper har det ändå gått framåt.”
Miia kunde inte föreställa sig förlossningen i sin hemort Helsingfors, för där hemma skulle hon se de tvättade babykläderna som hängde på torkställningen. Därför ville hon föda i Tammerfors. Miia togs emellertid inte in på avdelningen, utan skickades bort från sjukhuset till natten. De upprörda föräldrarna beslöt sig för att övernatta hos Miias svärföräldrar.
”Under bilresan från sjukhuset till svärföräldrarna undrade jag med min stora mage att jag har nu ett dött barn här, ska jag bli galen nu eller när.”
Läs också: En ny början med terapi – Visste du att FPA även ersätter psykoterapi?
Döden får inte svepas bort – ”Sorgen måste få konkretiseras”
Miia försökte leta efter information om fosterdöd, men fick bara en Wikipedia-sida som svar. Hon hade velat att någon på sjukhuset hade gett råd om hur man skulle gå till väga. Hur man hanterar rädslan som strömmade in i sinnet från alla håll. Miia var rädd för att hon själv skulle dö och hon var rädd för sitt döda barn. Hur skulle hon kunna se på eller röra vid barnet?
Vid förlossningen kom det fram att navelsträngen hade virat sig runt halsen och vållat Violas död.
Miia har i efterhand tänkt på allt som hon hade önskat skulle ha skett annorlunda. Det som speciellt grämer Miia är att de inte fick ordentliga fotografier på Viola. För tio år sedan var mobiltelefonernas kameror ännu inte så bra. De enda fotografierna är tagna med svärföräldrarnas gamla fickkamera.
När man träffar barnet den där enda gången måste man kunna skapa de minnen som man själv behöver.
Enligt Miia är det viktigt att sorgen får konkretiseras i lugn och ro. Man ska inte försöka svepa bort sorgen. När man träffar barnet den där enda gången måste man kunna skapa de minnen som man själv behöver. Ta en hårlock, hand- och fotavtryck, första och sista familjefotografierna innan det slutliga avskedet.
Efter förlossningen träffade hon en psykiatrisk sjukskötare, men fortsättningen fick Miia själv ordna. Enligt Miia är det ett stort misstag, eftersom en person som drabbats av en kris har mycket svårt för att plocka upp telefonen.
Miia hade tur med att hon fick gå med sin man till rådgivningen på sin hemort och boka tid till en rådgivningspsykolog. Kontakten med rådgivningen var till stor hjälp för att livet skulle fortsätta även efter Violas död. Miia pratade med psykologen först tillsammans med sin man och sedan ensam.
Miia bar på hat och behövde psykoterapi
Efter Violas död höll Miia inte tillbaka sitt hat. Hon var bitter mot människans biologi. Varför måste människan ha en navelsträng om den en gång kunde avsluta liv? Varför hände det här dem?
”Jag var bara en tårflod, sorg och hat. Jag kunde inte möta andra människors lycka, deras vid första anblicken bra liv. Jag kunde vräka ur mig vad som helst.”
Trots att hat anses vara en negativ sak, var det för Miia en nödvändig känsla som bar henne framåt. Följande graviditet dämpade den, eftersom energin gick åt till att klara av graviditeten. Sorgearbetet var ändå inte över och spädbarnstiden var inte såsom Miia hade föreställt sig. Pojken höll föräldrarna vakna under nätterna och grät, och han var inte Viola.
”Det kändes som om det fanns en slöja mellan oss.”
Rådgivningspsykologen som i sig hade varit till stor hjälp kunde inte hjälpa till att reparera anknytningen mellan mamman och babyn. Så Miia sökte sig till stadens terapeutiska babyfamiljearbete och fick kontakt med en psykoterapeut. Till en början gick hon dit tillsammans med sonen Konsta, sedan ensam. FPA ersätter psykoterapi i högst tre år och det använde sig Miia också av.
”Jag rekommenderar psykoterapi, visserligen kunde det också ha varit längre än tre år.”
Läs också: Sasa gick tre år i rehabiliterande psykoterapi som ersätts av FPA – ”Knutarna gick upp”
”Förlusten är en del av människans historia och identitet”
Miias arbetsgemenskap hade också en upplivande inverkan. I arbetsgemenskapen fick hon prata om Violas död utan begränsningar. På arbetsplatsen gjordes en undersökning om barn med särskilda behov, vilket gjorde att de andra också hade kunskap om svåra upplevelser.
”Den första arbetsdagen efter förlusten av Viola var mycket svår och jag fick dessutom en månads sjukfrånvaro. Därefter gick jag på arbetsprövning fyra dagar i veckan. Det var verkligen bra, eftersom långtidsminnet blir dåligt när man sörjer. Jag måste riktigt fundera på vad arbetet innebar. Jag ville inte fly från förlusten i mitt arbete och inte prata om sorgen som fyllde hela mitt liv. Det var bra att kunna prata om liv och död vid frukostbordet.”
Mycket har hänt under tio år. Efter spädbarnstiden förbättrades förhållandet med Konsta. Mamma och son har en varm relation. Miia har också ett tredje barn, Kaius, vars graviditet var en helande upplevelse. Det som hjälpte var att Miia slutade tänka att hon kunde inverka på graviditetens slutresultat.
Miia vill inte säga att man kan klara av allt. I alla fall inte på ett sådant sätt som man vanligen förstår uttrycket på.
”Det går inte till så att man bara sörjer bort sorgen. Förlusten är en del av människans historia och identitet. Det är ändå möjligt att lära sig att leva med att man har förlorat ett barn. Och man kan leva ett riktigt bra liv.”
Enligt Miia följer förlorade människor alltid med i livet. Minnena dyker upp vid viktiga milstolpar.
”Jag vet att Viola skulle vara en 10-årig fjärdeklassare nu.”
FPA:s förmåner till familjer som drabbats av fosterdöd
- Om graviditeten pågått i minst 22 graviditetsveckor och barnet är dödfött eller dör under förlossningen eller snart efter den betalar FPA moderskapspenning i 105 vardagar.
- Mamman får också moderskapsunderstöd, som kan tas emot som en moderskapsförpackning eller ett ekonomiskt stöd.
- Om barnet är dödfött eller dör under förlossningen har pappan rätt till faderskapslediget och faderskapspenning i högst 18 vardagar.
- Om du har ett anställningsförhållande ansöker din arbetsgivare om sjukdagpenning för din del. Om du är arbetslös och en läkare konstaterar att du är arbetsoförmögen får du under sjukdagpenningens karenstid arbetslöshetsdagpenning av FPA eller arbetslöshetskassan.
- FPA ersätter rehabiliterande psykoterapi för personer i åldern 16–67 som behöver det och vars arbets- eller studieförmåga är hotad på grund av en psykisk störning. Ersättningen förutsätter ett tre månaders fullvärdigt vårdförhållande samt psykiatrisk specialläkares bedömning om den ansökandes diagnos och behov av rehabilitering. FPA beviljar stödet för ett år åt gången. Psykoterapi kan man få med FPA:s stöd för högst tre år.
