En långtidsarbetslös om utkomststödet: ”Nu får det vara slut med snabblånen.”

Anna Järveläinen, 25, har sex år av arbetslöshet bakom sig. När det kniper och räkningarna ska betalas är utkomststödet till hjälp. Anna ansöker dock om utkomststöd efter noga övervägande – och med vissa skamkänslor.

Anna Järveläinen välkomnar oss bakom disken på Café Parvi invid Centraltorget i Tammerfors. Kvinnan, som beskriver sig som introvert, är förvånad över att kundbetjäningen inom ramen för arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte har visat sig ligga henne närmare om hjärtat än det mer ensamma jobbet i köket.

Nu lyckas också kaffespecialiteterna, även om det kändes nervöst till en början.

”Den som är arbetslös har inte pengar för vare sig hobbyer eller rekreation. I princip har jag alltså inte själv råd att dricka latte på café. Trots att man försöker leva så sparsamt som möjligt räcker arbetsmarknadsstödet och bostadsbidraget helt enkelt inte till. Pengarna tar alltid slut en och en halv vecka före månadens slut”, berättar Anna.

Eftersom hon deltar i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte får hon arbetsmarknadsstödets förhöjningsdel, dvs. cirka 100 euro mer, i månaden. Också Annas sambo är arbetslös för tillfället, men för det mesta lyckas de vända på slantarna och klarar sig till nästa månad. Ibland, när förhöjningsdelen blir mindre på grund av till exempel sjukfrånvaro, räcker pengarna dock inte till för de obligatoriska utgifterna.

Också i år har Anna cyklat tre gånger till FPA-byrån, skrivit ut kontoutdrag, kopierat de bekanta bilagorna och fyllt i ansökan om utkomststöd.

”Det är säkert lättare att göra ansökan elektroniskt, men i det här fallet är jag gammalmodig av mig. Pappersblanketten känns mer officiell och tryggare.”

Dyrare att leva i en stor stad

I oktober 2016 flyttade Anna till Tammerfors från den lilla staden Outokumpu i Norra Karelen, där hon hade levt hela sitt liv.

”På åratal fanns där ingenting för mig längre. Också sysselsättningsläget var dåligt.”

Efter grundskolan studerade Anna till bildartesan. Sedan jobbade hon som praktikant i en livsmedelsaffär, deltog i arbetsprövning på en veterinärmottagning och på ett lopptorg samt i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte på en hantverksverkstad. Hon har också hållit ett antal konstutställningar.

Den unga kvinnan har haft lönearbete bara två gånger: en sommar på en kyrkogård och en annan sommar lönesubventionerat arbete på ett daghem. Nu förlitar hon sig på att hitta studie- och arbetsmöjligheter i Tammerfors.

”Bostadsbidraget steg inte i samma proportion som hyran”

Flytten har dock medfört försörjningssvårigheter eftersom det är klart dyrare att leva i en stor stad. Hyran för bostaden – som ligger på cykelavstånd från centrum – är hög, men också kollektivtrafikens periodkort för två vuxna skulle bli dyra.

”Bostadsbidraget steg inte i samma proportion som hyran”, beklagar Anna sig.

I en större stad finns det också fler frestelser. Det finns biografer, caféer och stormarknader.

”I Outokumpu låg närmaste Prisma på 50 kilometers avstånd. Nu har vi Prisma alldeles in på knuten!”, utbrister Anna nästan ifrågesättande.
Också de långa resorna till barndomshemmet i Norra Karelen har förbrukat en stor del av arbetsmarknadsstödet. Anna medger att hon ibland varit tvungen att låna pengar från föräldrarna.

”Det gillar jag inte alls.”

Inga fler snabblån för räkningarna

”Jag har på sätt och vis skämts över att vara tvungen att ansöka om utkomststöd. Mycket beror säkert på familjen. Mina föräldrar har alltid arbetat, och jag känner mig som ett svart får.”

Anna konstaterar att det ändå är bra att veta att det finns ännu ett alternativ när pengarna håller på att ta slut. Hon berättar öppet att hon i ett skede, när hon var yngre, tog snabblån för att betala räkningarna.

”Sedan tog jag nya snabblån för att betala de föregående snabblånen”, erkänner hon.

Anna hamnade in i en ond spiral, skuldsatte sig och fick en anteckning om betalningsförsummelse. Det har medfört svårigheter att få en bostad. Att köpa något större på avbetalning går inte heller.

”Jag har en tendens att skjuta upp saker, men jag har lärt mig att bara man gör ansökan är allt åter i ordning för en tid framåt.”

Anna minns att hon första gången ansökte om grundläggande utkomststöd för omkring fem år sedan. Hon säger att det var hemskt att söka stöd de första gångerna och att en del av bilagorna ofta fattades.

”Jag har en tendens att skjuta upp saker, men jag har lärt mig att bara man gör ansökan är allt åter i ordning för en tid framåt. Ju längre man sölar, desto längre tid går det innan stödet betalas ut.”

Numera är Anna rutinerad i att söka stöd, men varför en del av stödet ibland återkrävs nästa månad och ibland inte, har Anna inte kommit underfund med.

På FPA berättar man att utkomststödet i huvudsak inte återkrävs. Ibland kan utkomststödet beviljas som förskott mot exempelvis kommande arbetsmarknadsstöd eller bostadsbidrag. När det primära stödet betalas in på stödtagarens konto kan FPA återkräva den förmånsandel av utkomststödet som FPA betalat ut i förskott.

Intresse för caféarbete också framöver

Trots arbetslöshet och ekonomiska bekymmer har Anna inte legat på sofflocket. Nästan genast efter flytten till Tammerfors började hon delta i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte på föreningen Kuntoutuspolku ry:s café. I våras sökte hon också till djurskötarutbildning, men denna gång antogs hon inte till sina drömstudier.

Anna säger att arbetet i rehabiliteringssyfte i en genuin arbetsmiljö har varit en fin erfarenhet. När jobbet på Café Parvi slutar i augusti tänker Anna söka en arbets- eller praktikantplats på caféet. Tilliten till en bättre framtid är nu stor.

”Jag vet att det snart kommer en dag när jag inte längre behöver söka utkomststöd”, konstaterar hon beslutsamt.